Så tog sommaren slut och luften börjar bli krispig samtidigt som löven så smått ändrar färg. Som jag anade när jag började arbeta igen efter semestern så har lästiden minskat rätt drastiskt. Jobbar, umgås med barnet, eventuellt tränar, plus jobbar lite mer är min melodi just nu. Därför blev augustis läsresultat tre böcker och två seriemagasin.
Med jämna mellanrum åker min man i väg på olika spelningar med sina band och trubadurpartners. Då blir han ofta borta till sent på natten. När jag lagt lilltornet dessa helger passar jag på att mysa ner mig i soffan med en skräckfilm. Min man hatar nämligen skräck men när han inte är hemma så är tv:n bara min! Här kommer något av det jag sett, senaste halvåret kanske.
The Babadook. En kvinna lever ensam med sin son. För flera år sedan dog pappan och mor och son försöker fortfarande återhämta sig från tragiken. En dag hittar de en barnbok i huset de aldrig tidigare sett. Om man läser den ska Babdook komma och hemsöka en. Man kan aldrig bli av med Babadooken.Självklart läser de och snart hör de Babdookens utlovade knackningar på deras ytterdörr. Det finns en hel del skrämmande inslag i den här filmen, dock tycker jag att det är relationen mellan modern och barnet som är det mest intressanta/skrämmande. Den är allt annat än normal och sund redan innan Babadook kom och satte klorna i dem, den blir inte mindre destruktiv efteråt.
The taking of Deborah Logan.Ett tv-team ska göra en dokumentär av hur alzheimers sjukdom allt mer tar över en äldre kvinna. Dock visar Mrs Logan snart beteende som inte ens kan sägas vara normalt för en alzheimerspatient. Och det lilla tv-teamet är snart indraget upp över öronen. Jag tyckte väl inte detta var någon särskilt fantastisk film. Jag har faktiskt svårt att minnas vad den handlade om även efter att ha uppfriskat mitt minne med trailern.
Jessabelle. Den unga kvinnan Jessie återvänder till en fader hon inte haft bra kontakt med på många år. Detta efter att hon själv varit med om en olycka där hon skadades svårt samt förlorade det barn hon bar på. Hennes make avled i samma olycka och nu finns ingen annan som kan ta hand om Jessie tills hon har läkt. Jessies mor avled när Jessie var bara ett spädbarn. Nu börjar gamla filmer på modern dyka upp där hon först uttrycker sin glädje över det barn hon bär på för att till sist mena sig se barnets (Jessies) olyckliga framtid i sina kort. Samtidigt börjar Jessie allt mer hemsökas av ett väsen som bor i huset, ett väsen som är allt annat än vänligt sinnat och som har med Jessies förflutna att göra. Jag tyckte den här filmen var otäck på flera nivåer. Dock gillar jag inte alls slutet som var fruktansvärt orättvist!
Annabelle. Annabelle utspelar sig innan The Conjuring men handlar om samma docka. En docka som är besatt och som hittar till en familj med ett nyfött barn. Ett barn vars liv Annabelle vill ta över för att själv kunna leva. Familjen måste nu göra allt som står i dess (icke)makt för att kunna rädda sitt barn och sin familj. Tja, dockor är alltid otäcka. Och när det är små barn som försvinner och dyker upp igen, ja då väcks min skräck ordentligt. Se och rys!
Insidious 2. Den första Insidious-filmen tyckte jag var riktigt läskig! Tänk bara att inse sig vara förföljd av en ande som vill ta över ditt liv. Och det sedan barnsben. Dock ser du bara hur anden närmar sig genom att den anas allt närmare bakom ryggen på dig i kort.Anden kommer dessutom närmare och närmare för varje kort som tas. Pojken det gäller blir vuxen i första filmen. Sedan går hans son in i en oförklarlig koma och pappan måste gå in i andevärlden för att hämta tillbaka sonens ande. Väl där vill den ande som förföljt honom sedan barnsben ta sig in i hans kropp och byta plats med honom själv. Första filmen avslutas lite tvetydigt. Vem är det som kom tillbaka egentligen? Tvåan fortsätter där ettan slutade och nu får hela familjen flytta hem till farmor medan allt lugnar ner sig. Väl där lugnar saker inte alls ner sig utan spökerierna tar ny fart. Och käre far, är han den han försöker utge sig för att vara? Jag tyckte som sagt att första filmen var riktigt skrämmande. En tvåa är alltid en två men inte heller den här går av för hackor måste jag säga!
För många år sedan påbörjade jag Dean R. Koontz Frankenstein-serie. Då hade jag bara läst den första boken men tänkt att jag skulle komma till de andra senare. Det tog ett tag och för någon vecka sedan bestämde jag mig för att det var dags. Jag är inget större fan av Koontz som jag anser är en mycket mycket blek kopia om man lite orättvist ställer honom bredvid King. Eller vilken annan författare som helst i samma genre. Men första Frankenstein-boken fastnade jag alltså för då för många åt sedan. När jag läst om den var jag väl sådär entusiastisk men så kom jag till slutet på andra boken och tänkte att jag väl skulle köpa hem den sista också. Trodde det var tre totalt och det var inte förrän i dag, när jag faktiskt satte mig ner och kollade upp det som jag insåg att serien innehöll fem böcker. Hur ofokuserad kan man vara?
Redan i bok två stör jag mig som vanligt på Koontz språk som är ganska hafsigt. Dialogerna känns onaturliga och i mitt huvud känns det som att alla pratar som kulsprutor med en twist av ironi. Den lämnar mycket övrigt att önska. Trots detta har den här historien något. Böckerna handlar alltså om Victor Helios som egentligen är den Victor Frankenstein som Mary Shelley skrev om. Och visst skapade han ett monster med blixtens hjälp. Monstret lever fortfarande 200 år senare och det gör Helios också. Helios har lyckats föryngra sig själv och stoppat sitt åldrande. I dag är Helios en kall och känslolös person som utvecklat sitt skapande av människor något. Han massproducerar den nya rasen som till sist ska ersätta alla vanliga människor. Men något håller på att gå fel med de nya människorna och Helios experiment håller sakta men säkert på att baktända. En lockande historia tycker i alla fall jag. Det är också de nya människorna som är de färgstarka karaktärerna. De riktiga människorna som ofta är huvudpersonerna känns som de urvattnade och overkliga.
Dessutom har jag ännu inte lyckats lista ut varför hela första boken har ännu en sidostory där vi får följa en annan mördare som på sitt vis gör samma sak som Helios. Han mördare nämligen olika kvinnor som har en särskilt vacker kroppsdel. Sedan sparar han just den kroppsdelen för att kunna skapa den perfekta kvinnan. Vad är poängen med honom liksom? Vad vet jag. Kanske dyker han upp i någon av de tre böcker jag ännu inte kommit till.
Med De användbara tar sig Mattias Hagberg än en gång an det mystiska och okända i den svenska naturen. Vi möter den unge läkaren Ludwig Malmström som verkar leva sitt liv som läkaren på uppgång samtidigt som han är mycket bunden av sin dominante far och påverkad av den mor som dog när Ludwig var mycket ung och vars död fadern fortfarande anklagar honom för.
Redan i Ludwigs egen familj, och kanske i hans psyke, märks att något inte står rätt till. En dag blir Ludwig beordrad att åka till de mörka skogarna i Jämtland för att utreda en smitta som dödat några av de intagna på ett boende för "sinnesslöa". En smitta som kan vara tuberkulos. När Ludwig, mot sin vilja, anländer till boendet får man förstå att även där är det något som inte riktigt stämmer. Ludwig får inga svar och kan inte börja sin undersökning som det var sagt. Snart börjar mörkret och den absurda situationen trängas sig in i Ludwigs nerver och snart vet varken han själv eller läsaren vad som är verklighet eller vad som är Ludwigs egna snedvridna drömmar.
Vi får också möta den dotter som Ludwig är far till flera decennier senare då hon försöker ta reda på vad det egentligen var som hände hennes far och vem han var. Den enda koppling hon har är en låda med tidningsurklipp och de svarta fåglar som samlas i träden utanför hennes hus. Hon vet inte ens var hon kommer ifrån. De användbara är kuslig på det bästa sättet enligt mig, nämligen på det psykologiska planet. Jag gillar verkligen när de händelser som utspelar sig inte går att få något grepp om och man ständigt frågar sig om det som händer är verkligheten eller huvudpersonens egna psykiska problem. I vilket fall är det inte mindre skrämmande. För att vara instängd i någon annans huvud och få uppleva det som den upplever kan vara nog så skrämmande. Det finns många fler plan i den här boken som är ruskiga, skrämmande och intressanta men jag vill inte avslöja för mycket. Att den här boken är läsvärd, det är en underdrift.
Jag är i ett sådant underbart hav av läsflyt just nu. Jag har börjat på min tredje bok för augusti (!) och då läser jag inte alls varje vaken stund. Inte alls faktiskt med en fyra-åring och bara några fjuttiga dagar kvar av semestern som måste utnyttjas. Däremot njuter jag verkligen när jag läser. Augusti är nästan min bästa månad också rent själsligt. Det är fortfarande sommar men hösten börjar smyga sig på så smått. Man är sådär mitt emellan och höst för mig är nystart. Antagligen eftersom jag arbetar som lärare då varje nytt läsår startas upp så rent och fint i augusti. Dessutom blir jag pigg av den krispiga, härliga luften som kommer med höst. Jag får energi till både det ena och det andra.
Hösten har också fördelen i att det finns tid att sitta och mysa i småmörkret innan det blir allt för mörkt. Tända små ljus såhär är ju bara fint. Dra på raggsocker och krypa under filtar. Inte riktigt än. Men snart. Och det är ju egentligen finare än att svettas/vara besviken på vädret bland myggor och sniglar = min sommar totalt (okej, lite överdrivet negativ där men ändå).
Just nu läser jag Arclight av Josin L. Mcquein. En post-apokalyptisk berättelse som i en gnutta påminner litegranna om The passage. Har rätt stora förhoppningar på den just nu faktiskt.
Glatt överraskad när jag inser att jag även denna månad läst inte mindre än sex böcker. Faktiskt är det nästan sju men den sjunde tog slut i dag och eftersom vi är tre dagar in i augusti får den väl höra till nästa summering då. Jag har varit bra på att läsa men mindre bra på att recensera. Men det kommer. Hoppas jag. I juli har jag läst: Lex bok av Sara Kadefors Eleanor och Park av Rainbow Rowell Dolly av Susan Hill De användbara av Mattias Hagberg The winter people av Jennifer Mcmahon Oryx och Crake av Margaret Atwood
Utöver detta har jag också upptäckt, läst, fascinerats av och börjat älska Locke and Key 1 -3 av Joe Hill Och Gabriel Rodriguez. Mycket bra månad. Mycket bra läsning. Fantastiska författare. Så. Summerat.
Det är tredje gången jag ger Susan Hill en chans nu. Jag har inte känt mig ens en aningens skrämd av hennes tidigare berättelser. När alla hyllade The woman in black som årets skräckberättelse fick den ett "Mja!" från mig och sedan tyckte jag filmen skrämde mer än boken.
Men inte kunde jag motstå en bok om en docka. För alla skräckfantaster vet ju att dockor lätt blir besatta och är oerhört skrämmande med sina stirrande dockögon och stela armar och ben. På så vis hoppade jag väl att nu var det väl ändå dags att bli lite skrämd av Susan Hill. Tyvärr inte är svaret så här i efterhand. Dolly handlar om Edward Cayley som blivit föräldralös och som tillsammans med sin oerhört egoistiska kusin tillbringar en sommar hos en moster Kestrel. Moster Kestrel bor i ett gammalt, fuktigt hus långt ute i ödemarken. Kestrel har ingen egen familj utan bor tillsammans med en hushållerska och hoppas väl att barnen ska liva upp huset en aning. Edward och kusinen Leonora kommer väl överens hjälpligt. En dag köper mostern en docka i födelsedagspresent åt Leonora som hon direkt kastar i väggen i vredesmod över att det inte var den docka hon önskat sig. Edward förbarmar sig över den trasiga dockan som sedan gråter sorgligt under hans säng i några nätter ända tills Edward begraver dockan på en kyrkogård. Det är ungefär så skrämmande boken blir trots att dockan naturligtvis ruvar på hämnd.
Om man inte har så höga förväntningar på skrämseleffekten i Susan Hills böcker så är de ändå riktigt bra. Ghotiska mörka hus, victoriansk tid (eller känslan av att det är där vi befinner oss) och hämnd, gärna på barn, är återkommande ingredienser i Hills böcker. Jag gillar berättelserna och den mystiska, övernaturliga känsla som kommer med dem. Jag motsäger säkert mig själv nu men jag gillar den långsamma berättarstilen som bygger upp spänningen steg för steg. Då snackar vi oerhört långsamt. Sedan får man slutet kastat i ansikten som en igenstängd dörr. Jag måste läsa The mist in the mirror. Mest av allt är det titlarna som gång på gång drar mig tillbaka till Susan Hills värld!
