Frankenstein med en twist

För många år sedan påbörjade jag Dean R. Koontz Frankenstein-serie. Då hade jag bara läst den första boken men tänkt att jag skulle komma till de andra senare. Det tog ett tag och för någon vecka sedan bestämde jag mig för att det var dags. Jag är inget större fan av Koontz som jag anser är en mycket mycket blek kopia om man lite orättvist ställer honom bredvid King. Eller vilken annan författare som helst i samma genre. Men första Frankenstein-boken fastnade jag alltså för då för många åt sedan. När jag läst om den var jag väl sådär entusiastisk men så kom jag till slutet på andra boken och tänkte att jag väl skulle köpa hem den sista också. Trodde det var tre totalt och det var inte förrän i dag, när jag faktiskt satte mig ner och kollade upp det som jag insåg att serien innehöll fem böcker. Hur ofokuserad kan man vara?

Redan i bok två stör jag mig som vanligt på Koontz språk som är ganska hafsigt. Dialogerna känns onaturliga och i mitt huvud känns det som att alla pratar som kulsprutor med en twist av ironi. Den lämnar mycket övrigt att önska. Trots detta har den här historien något. Böckerna handlar alltså om Victor Helios som egentligen är den Victor Frankenstein som Mary Shelley skrev om. Och visst skapade han ett monster med blixtens hjälp. Monstret lever fortfarande 200 år senare och det gör Helios också. Helios har lyckats föryngra sig själv och stoppat sitt åldrande. I dag är Helios en kall och känslolös person som utvecklat sitt skapande av människor något. Han massproducerar den nya rasen som till sist ska ersätta alla vanliga människor. Men något håller på att gå fel med de nya människorna och Helios experiment håller sakta men säkert på att baktända. En lockande historia tycker i alla fall jag. Det är också de nya människorna som är de färgstarka karaktärerna. De riktiga människorna som ofta är huvudpersonerna känns som de urvattnade och overkliga.

Dessutom har jag ännu inte lyckats lista ut varför hela första boken har ännu en sidostory där vi får följa en annan mördare som på sitt vis gör samma sak som Helios. Han mördare nämligen olika kvinnor som har en särskilt vacker kroppsdel. Sedan sparar han just den kroppsdelen för att kunna skapa den perfekta kvinnan. Vad är poängen med honom liksom? Vad vet jag. Kanske dyker han upp i någon av de tre böcker jag ännu inte kommit till.

De användbara av Mattias Hagberg

Med De användbara tar sig Mattias Hagberg än en gång an det mystiska och okända i den svenska naturen. Vi möter den unge läkaren Ludwig Malmström som verkar leva sitt liv som läkaren på uppgång samtidigt som han är mycket bunden av sin dominante far och påverkad av den mor som dog när Ludwig var mycket ung och vars död fadern fortfarande anklagar honom för.

Redan i Ludwigs egen familj, och kanske i hans psyke, märks att något inte står rätt till. En dag blir Ludwig beordrad att åka till de mörka skogarna i Jämtland för att utreda en smitta som dödat några av de intagna på ett boende för "sinnesslöa". En smitta som kan vara tuberkulos. När Ludwig, mot sin vilja, anländer till boendet får man förstå att även där är det något som inte riktigt stämmer. Ludwig får inga svar och kan inte börja sin undersökning som det var sagt. Snart börjar mörkret och den absurda situationen trängas sig in i Ludwigs nerver och snart vet varken han själv eller läsaren vad som är verklighet eller vad som är Ludwigs egna snedvridna drömmar.

Vi får också möta den dotter som Ludwig är far till flera decennier senare då hon försöker ta reda på vad det egentligen var som hände hennes far och vem han var. Den enda koppling hon har är en låda med tidningsurklipp och de svarta fåglar som samlas i träden utanför hennes hus. Hon vet inte ens var hon kommer ifrån.

De användbara är kuslig på det bästa sättet enligt mig, nämligen på det psykologiska planet. Jag gillar verkligen när de händelser som utspelar sig inte går att få något grepp om och man ständigt frågar sig om det som händer är verkligheten eller huvudpersonens egna psykiska problem. I vilket fall är det inte mindre skrämmande. För att vara instängd i någon annans huvud och få uppleva det som den upplever kan vara nog så skrämmande. Det finns många fler plan i den här boken som är ruskiga, skrämmande och intressanta men jag vill inte avslöja för mycket. Att den här boken är läsvärd, det är en underdrift.

Dolly av Susan Hill

Det är tredje gången jag ger Susan Hill en chans nu. Jag har inte känt mig ens en aningens skrämd av hennes tidigare berättelser. När alla hyllade The woman in black som årets skräckberättelse fick den ett "Mja!" från mig och sedan tyckte jag filmen skrämde mer än boken.

Men inte kunde jag motstå en bok om en docka. För alla skräckfantaster vet ju att dockor lätt blir besatta och är oerhört skrämmande med sina stirrande dockögon och stela armar och ben. På så vis hoppade jag väl att nu var det väl ändå dags att bli lite skrämd av Susan Hill. Tyvärr inte är svaret så här i efterhand.

Dolly handlar om Edward Cayley som blivit föräldralös och som tillsammans med sin oerhört egoistiska kusin tillbringar en sommar hos en moster Kestrel. Moster Kestrel bor i ett gammalt, fuktigt hus långt ute i ödemarken. Kestrel har ingen egen familj utan bor tillsammans med en hushållerska och hoppas väl att barnen ska liva upp huset en aning. Edward och kusinen Leonora kommer väl överens hjälpligt. En dag köper mostern en docka i födelsedagspresent åt Leonora som hon direkt kastar i väggen i vredesmod över att det inte var den docka hon önskat sig. Edward förbarmar sig över den trasiga dockan som sedan gråter sorgligt under hans säng i några nätter ända tills Edward begraver dockan på en kyrkogård. Det är ungefär så skrämmande boken blir trots att dockan naturligtvis ruvar på hämnd.

Om man inte har så höga förväntningar på skrämseleffekten i Susan Hills böcker så är de ändå riktigt bra. Ghotiska mörka hus, victoriansk tid (eller känslan av att det är där vi befinner oss) och hämnd, gärna på barn, är återkommande ingredienser i Hills böcker. Jag gillar berättelserna och den mystiska, övernaturliga känsla som kommer med dem. Jag motsäger säkert mig själv nu men jag gillar den långsamma berättarstilen som bygger upp spänningen steg för steg. Då snackar vi oerhört långsamt. Sedan får man slutet kastat i ansikten som en igenstängd dörr. Jag måste läsa The mist in the mirror. Mest av allt är det titlarna som gång på gång drar mig tillbaka till Susan Hills värld!

Locke & Key

Jag har länge varit sugen på Joe Hills och Gabriel Rodríguez samarbete som resulterat i Locke & Key. Hill vid pennan och Rodríguez vid penseln. Och när jag äntligen tog tag i saken och köpte den första volymen så bara tokälskar jag!

Barnet placerade jag med i-paden tills jag kommit till sista sidan. Därefter kastade jag mig in på en internetbokhandel för att beställa hem de två efterföljande delarna.

Läsaren kastas redan från början in en nervkittlande karusell av otäcka typer. Det finns dessutom många dörrar som du kan gå igenom, om du har de rätta nycklarna vill säga, och komma till andra världar, byta kön eller bara lämna din kropp i form av en ande. Eller ett spöke. I första volymen är nästan inga av dessa nycklar återfunna men jag misstänker att de kommer spela en allt större roll ju längre fram i volymerna jag kommer.

Hill och Rodríguez är en synnerligen utmärkt kombination då text och bild fullkomligt komplimenterar varandra. Jag vill läsa mer! Nu med en gång!

The winter people av Jennifer Mcmahon

Mcmahon kan sin sak när det kommer till det övernaturliga. I The winter people utspelar sig vår berättelse på två nivåer samtidigt. En del utspelar sig 1908 genom en kvinna som heter Sara Harrison Shea och hennes dagbok. Sara berättar om ett hårt liv där barn efter barn rycks ifrån henne. Det barn som till slut stannar hos henne försvinner i skogen allt för ung. Sara själv hittas död bakom sitt hus inte långt efter dotterns dödsfall. Hennes skinn har blivit avslitet och än i dag vet ingen riktigt vad som hände. Däremot florerar många rykten och sägner kring vad som egentligen hände denna kvinna.

På en annan nivå utspelar sig berättelsen i nutid. Ruthie är nitton år och bor tillsammans med mor och syster i samma hus som Sara levde i. En dag försvinner mamma Alice spårlöst och Ruthie gör allt för att få veta vad som hänt. På så vis kommer hon över Saras dagbok som ligger gömd i huset.

The winter people håller mig i ett järngrepp ända till slutet. Den är hemsk och ruskig av så många olika anledningar. Mcmahon lyckas också med det svåra konststycket att komma med ständiga överraskningar antagligen för att hon är bra på att hitta på nya historier, inte bara omslipa redan berättade.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Jag läste färdigt sista sidan i Eleanor & Park och sedan fick jag springa och skriva ner mina känslor kring boken med detsamma.

Det är en kärlekshistoria. Den får mig att känna mig så nykär som man nästan bara kan vara i tonåren utan för den sakens skull vara tuggummibubblig och sockersöt. För jag hatar romantisk chicklit. Ofta så fruktansvärt innehållslöst och platt. Men sådan är inte Eleanor & Park. Den här boken är äkta både i kärleken, i osäkerheten, i de naggade svarta kanter som är verkligheten. Boken handlar om kärlek. Samtidigt handlar den om hur otäcka människor kan vara och om hur totalt man kan bli lämnad av sina egna föräldrar. Föräldrar som man alltid ska kunna lite på och som alltid ska stötta upp en. Verkligheten ser tyvärr sällan ut just så.

Karaktärerna. De vecklas ut framför dig under läsningen och blir färgstarka och levande. Rowell ger dig huvudpersonernas känslor. Jag skrattar med Eleanor, gråter med Park, hatar, hoppas. Jag fnissar eller myser högt mitt i ett stycke. Jag är fångad ända fram till det bitterljuva slutet. Ett slut som är helt och fullt perfekt.

Det oändliga havet av Rick Yancey

Ojojoj! Det blir bara bättre och bättre denna trilogi (?). Om första boken var bra så är den här riktigt bra! Det är ganska svårt att få till med trilogier enligt mig eftersom det snarare brukar vara åt andra hållet. En underbar start som sakta dalar neråt. Men så icke med denna alltså. Inte såhär långt åtminstone.

Först blev jag lite förvirrad av det nästan totala bytet av berättarröst/huvudkaraktär. När jag kom in i det var det snarare ett lyft. Jag vill inte säga för mycket för de som inte läst första delen men här har vi massor av spänning, oväntade vändningar, löften i löften, svek. You name it! Ända till det totala, brutala, spännande slutet! Sedan inser jag att nästa bok inte utkommit än! Och inte utkommer förrän 2016. Detta att orka vänta! Outhärdligt!!

Positivt eller negativt så blir i alla fall Den femte vågen till film snart. Eller ja, januari 2016. Jag tror faktiskt att det kan bli riktigt bra.

Skymningsportalen av Jeanette Winterson

Alltså, den här boken var som ett vitt papper för mig. Jag läste ur den för några dagar sedan men kan knappt minnas vad den handlade om, vad som var viktigt i den eller vilka personer som var med. Den sa mig ingenting. Att det är viktigt att kunna skriva bra när man skriver kort (169 sidor) visar den här boken verkligen på.

Jag tror inte jag behöver skriva mer om den här boken än så. Vet inte ens om jag skulle kunna i fall jag ansträngde mig!

2 x Sofia Nordin

Ganska intressant att jag önskade mig en fortsättning på En sekund i taget som inte handlar om Hedvig. I båda uppföljarna får jag i princip mina böner hörda. I Spring så fort du kan är det Antes synvnkel som presenteras och i Som om jag vore fantastisk tar vi Ellas perspektiv. Även om Hedvig också finns med om än i bakgrunden.

Fokus ligger inte längre på att världen nästan är utdöd och att dessa tonåringar ska överleva i den. Både andra och tredje boken badar i tonårskänslor. Kärlek, kroppens uppvaknande, lycka, sorg, ensamhet, avundsjuka, osäkerhet. Ante har fullt upp med sin kropp och hur den reagerar på tjejer. Ella har fullt upp med att vara allmänt egoistisk samtidigt som hon försöker lära sig att bli bättre. I båda fallen blir jag oerhört trött på dem. Men jag är snart 35 och är för längesedan förbi tonårsfasen. Thank god! Men för någon som just nu befinner sig i tonåren och troligtvis genomlever alla dessa känslor är säkert böckerna superbra.

Det är bara svårt att tro på att det skulle gå så lätt för huvudpersonerna att glömma sina familjer, sina liv och bara anpassa sig till hur situationen är nu. De bara börjar mjölka kor eller slå in rutor i mataffärer utan eftertanke. Visst, man gör det man måste för att överleva liksom. Men ändå.

När jag läste första boken saknade jag inte zombierna. När jag kommer till sista sidan i Som om jag vore fantastisk längtar jag efter dem. För det mest spännande som händer i den här utdöda världen är att man måste leta efter bilnycklar i fickan på ett lik. Eller att en annan tonåring hotar en med en trasig flaska.

Så letar du efter en djupdykning i tonårskänslor. Här är böckerna för dig. Letar du däremot efter böcker som handlar om apokalypsen och livet efter densamme. Då kommer du nog att bli besviken tyvärr.

Den femte vågen av Rick Yancey

Nu kan vi nog konstatera att min läslust kommit tillbaka. Jag läste i alla fall färdigt Den femte vågen på mindre än en vecka. Det är det vanliga tempot jag hade innan min hjärna fick en brainfreeze i några veckor. 

Den femte vågen handlar om Cassie, överlevare efter inte mindre än fem attacker från utomjordingar. Hon befinner sig ensam ute i skogen i väntan på en femte attack. Hon har sett större delen av sin familj bli mördad och sin lillebror bortförd av militärer som troligtvis är utomjordingar. Hon kan inte lita på någon, det enda hon vet är att hon måste hitta sin lillebror. 

Överlag gillar jag den här boken rätt så mycket. Den har ett perfekt inslag av total hjälplöshet och paranoia. Jag kan bara föreställa mig hur hemskt det måste vara att helt plötsligt vara helt ensam. Och de andra människor man råkar stöta på går inte att lita på eftersom de kan vara något annat.

Jag gillar att få tillbakablickarna på hur världen går under. Jag älskar att huvudpersonen är en stark tjej men det hela dras tyvärr ner av att kärlekshistorier alltid måste uppta tonåringars liv oavsett hur utlämnade de är, oavsett hur iskalla världen gjort dem. Dock finns det ändå en viss anledning till att kärlekshistorien alls existerar här så det går väl att bortse från just nu. Jag misstänker dock att den får blomma mer i nästa bok. Vissa osannolika fakta gör att bokens betyg också dras mer och jag tycker det är synd att det blir fler böcker (troligtvis trilogi antar jag) eftersom trilogier oftast brukar börja med en mycket bra första bok, en helt okej andra och en urvattnad trea som drar ner minnet av de två tidigare (Hungerspelen, Divergent. Cirkeln som undantaget här dock!). Men vi får helt klart se för jag måste självklart ta mig an bok nummer två mycket snart!

Magikerna av Lev Grossman

Quentin går runt i den vanliga världen och känner att livet är allmänt hopplöst, grått och tråkigt. Det finns inte mycket som livar upp honom eller som gör livet värt att leva. Quentin är fortfarande rätt besatt av sin barndoms älsklingsböcker som handlar om det magiska landet Fillory. En dag hittar Quentin vägen till Brakebills som är en skola för blivande magiker. Där blir han antagen och känner att hans liv äntligen har hittat sin mening. Det var detta han föddes för. När åren går känner han dock fortfarande att något saknas och att det borde finnas något mer i livet, något större. Examen närmar sig med stormsteg och Quentin måste förberedas sig både för det oväntade som kommer att hända då samt vad han ska göra efter Brakebills.

Jovisst, är det Harry Potter och Narnia för vuxna kokat ihop i ett. Brakebills är absolut hämtat från Potter och Fillory är egentligen Narnia. Dock skulle ungdomsböckerna aldrig innehålla droger, sex, kärlek och våld på det viset som Magikerna  gör. Fillory är inget gulligt land där allt löser sig. Brakebills döljer hemska hemligheter och Quentin kommer att få göra bekantskap med en hel del otäckheter, priset han betalar för att hitta det han alltid sökt efter. Är man som jag Narnia-älskare sedan barnsben är det självklart att man hejar på Quentin när han letar efter det riktiga Fillory. Vem drömde inte om att hitta den där magiska dörren in i en annan värld? Tempot och berättandet är ganska högt. Ibland går händelserna förbi lite väl snabbt, ibland hoppar Grossman i tid. Det kan vara lite förvirrande. I det stora hela älskar jag den här boken och självklart sprang jag snabbt till bibblan för att låna del två så fort den första var utläst.

Kate Mosse - Vintervålnader

Vintervålnader är en ganska finstämd spökhistoria. Den handlar om Freddie som har mycket svårt att komma över den bror som dog i första världskriget, Hans liv påverkas så till den grad av broderns död att han närmast blir psykiskt sjuk.

Under en resa överraskas Freddie av en snöstorm och råkar ut för en mindre olycka. Han är mitt ute i ödemarken men lyckas leta sig fram till en liten by och ett världshus. Där blir han omhändertagen och även medbjuden på en byfest. Freddie beslutar sig för att följa med på festen där han träffar den unga Fabrissa och en del märkliga saker utspelar sig. Freddie och Fabrissa delar många känslor den kvällen. När Freddie vill träffa Fabrissa igen känner ingen i byn till henne. Inte heller var det någon som såg Freddie på festen.

Jag gillar den här boken just för att den är så fin på något vis. Fin och fruktansvärd utan att vara skrämmande. Boken tar mig tillbaka till min ungdoms spökhistorier trots att Vintervålnader absolut är skrivna för vuxna.

Väckelse av Stephen King

What the f...!! Hur kan det egentligen vara en och samma person som skrev Mr Mercedes och Dr Sleep och nu senast Revival? De två första rätt tarvliga och kladdiga böcker. Blev mest irriterad och allmänt less av dem. Till den milda grad att jag inte alls kände något intresse inför Revival. Orkade inte ens läsa den på orginalspråk som jag brukar utan tog mig helt trött an den svenska översättningen Väckelse.

Men nej vad onödigt det hade varit att missa Väckelse. Väckelse är ju allt det jag gillar med Stephen Kings skrivande. Jag gillar hur han sakta, sakta bygger upp berättelsen och låter spänningen stiga allt mer tills det nästan är olidligt. Berättelsen får gärna löpa genom flera år och genom massor av personskildringar och händelser. För Stephen King är rätt bra på karaktärer (även om kvinnors bröst är lite väl mycket i fokus hela tiden). Han är rätt bra på att fånga det tarvliga eller det vackra hos människor. Och han är rätt bra på öppna slut som får mig att nästan krypa ur skinnet av spänning och skräck.

Den känslan anar jag redan när King låter Charles Jacobs skugga falla över sexåriga Jamie. Det är första gången de träffas men det kommer att bli många fler. Där får även Jamie för första gången möta Jacobs besatthet av den dolda elektricitetens krafter. När en hemsk olycka inträffar (huuga, nästan det värsta i hela boken) väljer Jacobs att lämna både den lilla staden och sitt pastorskap bakom sig. När Jamie och Jacobs möts för andra gången är Jamie en långt gången heroinist med stort behov av hjälp. En hjälp som Jacobs kan erbjuda men som inte enbart för med sig gott och godhet. Jacobs dras genom åren allt djupare in i sin besatthet till det snart oundvikliga fallet. Ett fall som även Jamie hotas att dras med i.

True Murder av Yaba Badoe

Tack vare tips från Fiktiviteter blev jag intresserad av True Murder. Utan det tipset hade jag antagligen inte läst den här boken eftersom boktitlar med Murder i titeln får mig att associera till deckare och livströtta poliser. Inget för mig. Jag hade säkert gått förbi utan att titta närmare på boken och det hade varit en förlust helt klart! True Murder är en fantastisk och mångbottnad bok. Det är svårt att veta var man ska börja för att beskriva den. Och för att beskriva den rättvist dessutom.

I True Murder möter vi Ajuba som ursprungligen kommer från Ghana där hon fått se sin mors och fars äktenskap slås i spillror. Ajuba har gjort allt för att skydda sin mamma som allt mer börjat prata om ansikten i spegeln. Ansikten som vill ont. Nu är Ajuba placerad på internaskola i England. Allt medan hon saknar sin mamma som hon inte sett på länge och som pappan inte vill prata om.

På Internatskolan träffar Ajuba den karismatiska och mogna Polly som får Ajuba intresserad av sitt favoritämne, deckargåtor och mord. Ajuba blir också inbjuden till Pollys egen familj. Även där är allt annat än rosor och kyssar. Familjen påverkar Ajuba oerhört mycket då hon till en början ser sin egen mor i Pollys.

Polly och Ajuba finner en dag några små skelett på vinden i Pollys hus. Dessa skelett får Polly och Ajuba att själv börja se sig som detektiver och de bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att finna svaret på den gåta som skeletten är. Att det visar sig vara små barnskelett de ramlat över gör ju inte gåtan mindre spännande.

True Murder handlar om så mycket. Om att stå mellan barn och vuxen och inte riktigt förstå vad de vuxna egentligen sysslar med. Den handlar om relationer, inte minst den starka och fina som kan uppstå mellan vänner. Speciellt i de yngre tonåren. Men True Murder har också en mörk sida i och med de små skeletten. Gåtan vad som egentligen hände Ajubas mamma är allt annat än ljus. Hela boken är en vindlande berg- och dalbana mot det oundvikliga slutet. Väggen mellan den här världen och nästa är tunn. Mycket tunn.

Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld

Jag hann ju läsa även den här boken under senaste sjukdomsstadiet. Ytligt sätt påminner den om Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Tjej blir dumpad av pojkvän och vet inte hur hon ska överleva det. Där slutar likheterna eftersom huvudpersonen i den här boken väljer att lösa problemet genom att dra till Spanien och där leva för stunden och ta dagen som den kommer.

Minou spelar inte alls ut så som Olivia gjorde utan känner mest som att hon inte riktigt själv vet vad hon håller på med, som hon har "Ett hål i huvudet". Jag tröttnar ganska snabbt på Minous personlighet. Hon är hal och undanglidande på något sätt. Sedan stör jag mig verkligen på att pojkvännen valt att göra slut via ett kassettband. Inte för att det är ett asigt sätt att göra slut på (för det är det!!) utan för att det känns så himla förlegat. Boken är ändå skriven 2006 och ungdomar i dag vet nästan inte ens vad en cd-skiva är så hur ska de kunna relatera till ett kassettband? Speciellt när Minou ska spela in ett band tillbaka och spolar fram och tillbaka för att bara spela över en mening. Sedan lyssnar hon på bandet och hör klicken när hon pausar mellan sina egna ord. Vem under 30 kan relatera till det liksom? Nja, jag har svårt för den här boken bara.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag av Sara Ohlsson

Berättelsen om en tonårstjej som blir dumpad av sin stora kärlek och som gråtandes och snorandes inte vet hur hon ska leva sitt liv utan honom. Det lät som en bok jag skulle hata. Svaga tjejer som bara lever för en kille, det är ingen bok jag behöver läsa alls. Tjejer som bara lever för killar. Kom igen, ryck upp er tjejer! Jag var dock i sluttampen av en magsjuka och var sådär lagom uttråkad/illamående och behövde något superlätt att läsa. Trots mina tvivel började jag läsa och tur är väl det.  För en sådan där osjälvständig brud är inte Olivia alls! Visst snörvlar hon, mår dåligt och vill inget hellre än att John ska komma tillbaka.

Såsmåningom återuppväcker hon istället sig själv och sin egen sexualitet. Hon börjar leva och göra lite som hon själv känner för, utan att bry sig om vad andra ska tänka om henne. Det är befriande att inte den här tjejen offrar sitt liv för killen. Jag gillar speciellt slutet.

Röd Måne - Elisabet Nemert

Röd måne är för mig en sådan bok där jag slipper tänka något närmare. Det är bara att suga i sig och njuta. Avkopplingsläsning.

Röd måne utspelar sig på 1600-talet och handlar om Indra som lämnas vid en landsväg som spädbarn. Tur nog hittas hon av en kvinna som heter Ingrid Ingemarsdotter. Denna Ingrid tar till sig Indra som sitt eget barn och Indra växer upp mycket lyckligt. Tills en dag då hon är 6 år och häxprocesserna börjar flamma upp i Sverige. Tack vare att Ingrid är byns läkekvinna och att hennes svägerska är både ond och ute efter det hus Ingrid och Indra bor i så pekas Ingrid ut som häxa och låses in. Drängen Olof flyr hem i paniken till Indra som stannat hemma med feber just denna dag. Han och Ingrid vet att även Indra kommer att tas till fånga om de uppretade byborna får tag på henne. Indra har ärvt Ingrids läkekunskaper och har en egen övernaturlig kraft i det att hon kan hela med enbart sin händer samt se de döda. Indra kommer att växa upp i Stockholm där hennes historia vävs samman med barndrottningen Kristina som Indra är jämngammal med.

Jag finner den här historiska och ganska romantiska (fast på ett bra sätt) romanen mycket bättre än vad jag från början trodde. Indra är en stark kvinna som står på sina egna ben och den historiska bit som vävs in i den här boken är mycket spännande. Det enda negativa jag kan säga om boken är att det är liten tradigt att läsa långa stycken där karaktärerna går och funderar kring de (nu historiska) händelser som utspelas kring dem. För att få oss läsare att hänga med förstås. Det blir lite Sunset beach över det hela (om någon nu minns denna fantastiska såpa!!) och ärligt talat kunde händelser vävts in på ett bättre sätt.

Den jag aldrig var - Majgull Axelsson

Den jag aldrig var är den fjärde boken jag läser av Majgull Axelsson. Tidigare har jag läst Aprilhäxan, Moderspassion  och nu sist Jag heter inte Miriam. För varje bok växer Axelsson för mig och nu efter att jag också har avslutat den här ligger hon som en av mina (nya) stora favoritförfattare. Majgull Axelsson är ju helt fantastisk på att skildra kvinnor som slits mellan olika identiteter eller olika delar av sitt liv. Till exempel barndom-vuxendomen, moderskapet-den egna personen.

Den där fruktansvärda kluvenheten fanns i Jag heter inte Miriam och även i Den jag aldrig var. I den senare står vi inför en kvinna som lever som två olika personer. Eller snarare lever hon i två alternativa verkligheter samtidigt. Det hela började redan när hon var liten. Hennes mamma hade svårt att uttala sin egen dotters namn och kallade henne för Mary medan pappan sa Marie. Eller om det var tvärtom. Denna Marymarie växer upp i ett hem med en psykiskt labil mor och en far som jag har svårt att få grepp om men han är i alla fall inte bra för Marymaries psyke. Därifrån utvecklar hon två liv. I detta ena lever hon som Mary och i detta andra Marie. Hennes personligheter blir någorlunda en och samma då hon träffar ett kompisgäng som kommer att kalla sig för "biljardklubben framtiden". Här känner denna vilsna flicka äntligen samhörighet med andra människor och det är även dessa vänner som binder samman henne genom att döpa henne till just Marymarie.

Tyvärr varar inte detta sammanfogande för alltid eftersom Marymarie förälskar sig i en av killarna i biljardklubben framtiden. En person som hon senare gifter sig med men som alltid är notoriskt otrogen. Psykisk tortyr blir en del av vardagen. När maken en dag hittas naken med bruten nacke efter att ha blivit utkastad ur ett hotellrum vet Marymarie inte längre i vilken verklighet hon lever. I den ena är hon Mary, en minister som lever med sin rullstolsbundne make. I den andra är hon Marie, en kvinna som sitter fängslad på Hinseberg efter ha stänkt av respiratorn för sin egen make.

Jag älskar den här boken för att den är så subtil och aldrig ger läsaren några ordentliga svar. Även slutet är fantastiskt i all sin mystik. Marymaries öde är sorgligt och hemskt. 

2014:s sista bok

Årets sista bok blev fantastiska Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. En bok som lämnar många avtryck hos mig. Känslomässigt är jag i uppror många gånger under läsningen.

Jag heter inte Miriam handlar om Malika som är rom och bor med sin familj ända tills den dag då nazister kommer och sliter henne och de andra barnen från sina föräldrar. Först hamnar de alla på ett barnhem men blir snart skickade till Auschwitz. Där får de vara med om fruktansvärda saker och Malika tar i ett tumult en annan, död flickas identitet genom att ta på sig hennes fångdräkt. Malika blir Miriam, en judinna. Resten av sitt liv lever hon sedan med den livslögnen. Varje dag förnekar hon sitt romska ursprung och lever samtidigt med skammen och saknaden.

Koncentrationslägrens historia har berättats många gånger, sällan ur romernas perspektiv dock. Därför är detta en viktigt bok. Den berättar inte bara om att även romer skickades iväg, misshandlades, gasades, expriminterades med utan de blev även utstött av andra fångar. Boken tar även upp romernas utsatthet och utanförskap i den vanliga vardagen. Ett utanförskap som fortsätter än idag.

Ull av Hugh Howey

I Ull lever människorna i en enorm silo. Där har de varit bosatta i några hundra år eftersom all luft utanför är förgiftad och går man ut dör man skoningslöst inom några minuter. Inuti silon lever man efter strikta lagar och regler. Dessutom bor man på olika våningar och varje våning har sin speciella uppgift. Bryter man mot de striktaste reglerna, som handlar om att inte prata om utsidan eller varför alla nu lever i silon, kommer man att straffas med rengöring. Detta innebär att den som brutit mot lagen tvingas gå ut för att tvätta av de kameror som ständigt visar dystra bilder av den förstörda naturen utanför. De kan aldrig komma tillbaka in igen.

En dag är det silons sheriff som skickas ut och när en ny sheriff ska utses faller valet på Juliette. En kvinna som jobbar på mekaniska, ett av de lägre skikten. Inte alla håller med om valet och flertalet händelser leder till att det rörs om ordentligt i den vanligvis lugna silon. Kommer silons invånare att överleva eller kommer de oundvikligt att utplåna varandra?

Första tredjedelen av den här boken höll jag på att ge upp flera gånger. Det var fruktansvärt långdraget att följa borgmästarens vandring ner till Juliette och sedan upp igen. Sömnigt och tråkigt att gnaga sig fram till när farten ökar under den tid Juliette innehar posten som sheriff. Inte förrän hon själv blir anklagad och satt i fängelse hittar jag intresset för den här boken. Därefter är det en rätt spännande och intressant historia som rullas upp.

Tyvärr förstörs den lite av att saker och ting inte riktigt går ihop. Att människor skulle kunna leva instängda i en silo under jord utan den minsta gnutta solljus är ju bara orealistiskt. Att de sedan ska klara detta i flera hundra år är helt omöjligt. Och det är inte den enda detalj som Hugh Howey verkar ha valt att bortse från. Jag har svårt att förstå var människorna får sin mat ifrån trots att de har odlingar på flera våningar. Kött har de också viss tillgång till men det nämns inget om hur djuren lever eller vem som sköter dem. Jag funderar över hur maten skulle räcka till massor av människor som lever på mer än 130 våningar. De måste ju vara en del. Och vatten då? Om luften ute är så förgiftad borde ju vattnet också vara det? Senare i boken hittas också några barn som skulle ha levt ensamma nästan ända sedan de föddes. Hur de klarade sig ensamma som spädbarn finns ingen förklaring till. Nej, för mig faller den här boken på att den inte går ihop. När jag når sista sidan har jag fattat sympati för Juliette och jag tycker att några delar är riktigt bra. Trots att jag vet att detta är en planerad trilogi är jag rätt så mätt på den här silovärlden. Skulle jag ändå vilja läsa nästa bok skulle det enbart vara för att få reda på varför världen blev så förgiftad. Jag är dock tveksamt inställd till att Hugh Howey har möjligheten att förklara det på ett trovärdigt sätt.