Gardell-den underbare mannen!

Visst har jag läst den tredje delen i Torka aldrig tårar utan handskar! Inte trodde ni väl att jag hade missat den?! Det var ett tag sedan jag kom till sista sidan men boken finns fortfarande kvar hos mig och vissa delar står ut extra tydligt! Som helhet innehåller den här triologin så mycket kärlek, vänskap, härlighet och finhet. Samtidigt är den mörk, fruktansvärd och allvarsam. Ibland gråter man. Ibland skrattar man.

Det jag minns bäst från Döden såhär i efterhand är självklart det sorgliga och melankoliska men ganska passande slutet. Jag minns även den stackars Pauls dödskamp och hur även hans begravning blev storslagen in i sista detalj. Tanken att bli utesluten från sin älskades begravning för att ens kärlek anses fel av andra griper extra hårt om mitt hjärta. Och så den skrämmande aids-sjukdomen som tagit så många utan nåd. Detta är böcker som behövde skrivas. Allmänheten behövde kännedom. Eller bli påminda. För det här är ännu en sådan sak som vi säger: "Det får inte hända igen!!" om. En sak som säkert kommer att upprepas bara för att människorna är sådana. Nästa gång är sjukdomen bara en annan.

Nu är "Torka aldrig tårar utan handskar"-resan slut för min del, även om jag tänkt att jag ska se filmen snart. Dock har ju Jonas Gardell just nu en föreställning på Maxim-teatern i Stockholm som jag gärna vill se. Mitt enda liv heter den som säkert alla vet redan. Med tanke på hur jag gillar nästan allt från twitteruppdateringar till tv-soffaintervjuer med den mannen så är jag väldigt sugen på att se föreställningen. Vi får se om jag unnar mig en weekend till storstaden snart!!

Torka aldrig tårar utan handskar. Del 2; Sjukdomen

Jag antar att det här är en av de få böcker vars handling knappast behöver förklaras närmare. För har man inte läst böckerna har man sett tv-serien.

Den första delen var ändå ganska fin, även om den hintade om vad som skulle komma. Boken slutade med att Rasmus och Benjamin hittade varandra och vandrade genom nyfallen snö. Tillsammans för första gången.

Den andra delen är bara svart. Alla är sjuka eller bär på viruset. Några hinner dö i plågor. Alla är rädda och det värsta är att medierna skriker ut att denna farsot, denna nya digerdöd är bögarnas fel. Vissa tycker att de har sig själva att skylla och de mest extrema menar att denna sjukdom är något bra för då kan de homosexuella "vända om". Om det bara var fiktion. Tyvärr är allting hämtade från riktiga tidningar och riktiga löpsedlar. Tyvärr tror jag inte vi har kommit så jättemycket längre i dag men nu är det andra målgrupper som är ustötta och som får stå till svars för det onda i samhället. Det är en svart bok sm verkligen berör och vi kan bara se fram emot den tredje delen, Döden, med fasa.

Dessutom blir jag så arg på Rasmus!! Hur kan han bete sig sådär mot Benjamin egentligen??!! Och jag blir så arg på sjukdomen! Mest för att den tar Bengt när han nästan nåt sitt genombrott. Att det är många som inte får bli gamla tillsammans. Jag blir mycket arg av den här boken. Och mycket ledsen!

En runda till om den där underbara boken

Gårdagens bokcirkelträff där vi diskuterade Torka aldrig tårar utan handskar blev, som jag misstänkte, väldigt intressant Det finns mycket att diskutera och tunga ämnen att ansluta till då man läst den här boken. Inte bara de självklara ämnena homosexualitet, aidspaniken på 80-talet och utanförskap utan även heteronormativitet och flyktingar avhandlades under gårdagskvällen.

Jag är själv född 1980 och var barn då HIV utvecklades och paniken runt sjukdomen var som värst och har av naturliga skäl inga minnen av detta. Däremot minns jag overklighetskänslan när mamma berättade för mig att HIV ansetts som en bögsjukdom då den först upptäcktes. Då var jag nog i de övre tonåren och kanske lite godtrogen/ovetande? I vår bokcirkel finns flera som hade arbetat inom vården på 80-talet och som kunde bekräfta mycket av det Jonas skriver om. Dock är det egentligen inte sjukdomen i sig och reaktionerna på den som berörde mig så mycket med boken. Jag kan faktiskt förstå att människor reagerar underligt och panikartat på sjukdomar som är väldigt smittsamma och väldigt dödliga. Däremot var det ensamheten och utanförskapet i att ha en annan sexualitet än den normskapande massans som berörde mig i Torka aldrig tårar utan handskar. I bokcirkeln pratade vi också mycket om att homosexuella i dag nog har det lättare än på 80 - talet eftersom vårt samhälle i dag är öppnare för dem som är annorlunda. Ibland tror jag att det är så men långt ifrån alltid. Även om samhället i stort accepterar homosexualitet kan det vara nog så svårt om den egna familjen och släkten inte alls ser detta som något normalt. Vi har nog inte kommit så långt som vi tror.

Till sist var det intressant att se att vi i cirkeln hade ganska olika åsikter om boken. De som tyckte den var mindre bra och som inte riktigt kunde känna så där mycket för den menade att det var så för att de inte gillade Gardells språk. Det var för pratigt helt enkelt. Dock anser jag själv att det är Gardells lite pratiga språk som får mig att höra karaktärernas röster än mer och det är som att huvudpersonerna själva berättar sin historia för mig. Det i sin tur leder till att jag lever mig in ännu mer!

Torka aldrig tårar utan handskar

Då har jag också läst den. Jonas Gardells senaste Torka aldrig tårar utan handskar. Kärleken är första delen i en triologi. Det handlar om homosexuella i Sverige på 80-talet. Boken handlar om hur de homosexuella bemöttes, hur de sågs som sinnessjuka, avvikande och abnorma. Boken handlar också om hur "bögsjukan", eller HIV då, börjar sprida sig över landet. Människor dukar under och för en del går det snabbt, borta på 8 månader. Andra får lida i flera år. Några överlever och blir kvarlämnade med sina minnen.

Rasmus bor i en lite ort i Värmland. Ända tills han kommer till gymnasiet är han helt utstött och mobbad. Som vanligt är Gardells skildringar av mobbning nakna och hemska. Det som berör mig mest är hur lärarna står i fönstret och tittar på. Överlag kan Gardell beskriva händelser som ger ångest. Då Rasmus tagit studenten flyr han till Stockholm för att kunna leva som den han verkligen är, homosexuell. Benjamin är Jehovas vittne och sina föräldrars stora stolthet. Innerst inne är han någon annan och måste välja mellan församlingen och Jehova eller att leva som den han verkligen är.

Detta är en hemskt sorglig bok. Speciellt Gardells sätt att växla mellan det som händer nu och det som kommer hända i framtiden. Vetskapen om att det inte går väl. Samtidigt finns det små fina stunder, det finns kärlek och att hitta sin gemenskap. Jag känner både lycka och sorg när Rasmus och Benjamin finner varandra.

Deta är en bok som kräver att man smälter den en stund efteråt samtidigt som jag knappt kan vänta tills nästa bok kommer.