En man råkar av misstag åka in på fel avtagsväg så att han kommer fram till ett stort, halvförfallet hus. Han blir intresserad av huset och kliver ur för att ta en närmare titt. När han står där framför huset känner han en liten liten hand som smyger sig in i hans. När han tittar ner finns ingen där.
The Small Hand ska vara en spökhistoria, och självklart är den det också. Men den skrämmer mig inte. Inte alls faktiskt. Jag förväntar mig att sitta som på nålar när jag läser en spökis samtidigt som jag slänger oroade blickar ut genom fönstret och känner mig lite lagom jagad. Det gör inte The Small Hand för mig. Inte heller är berättelsen särskilt oväntad. Själva slutet kan nog de flesta lista ut. Jag gillar egentligen inte böcker som är så självklara. Det var min kritik. Nu till det postiva.
Susan Hills språk och stil fascinerar mig. Hon skriver med sådan känsla och finstämdhet att jag ändå fastnar i berättelsen. Kan en bok göra så? Det känns underligt att ge en bok den kritiken och sedan ändå känna att den har "det". Låter det flumming? Jag kan nog inte beskriva det bättre än så!
Eftersom Susan Hill ändå väcker något i mig vill jag fortsätta läsa mer av hennes spökhistorier. För att se om hon kan skapa den där läskighetskänslan någon annanstans kanske?The Man in the Picture och The Woman in Black låter som riktigt lovande titlar. Det blir biblioteket nästa där åtminstone en av de två titlarna fanns inne. Det gäller att hålla i slantarna om man ska kunna shoppa loss ordentligt på årets bokrea!
2 kommentarer:
The Woman in black är den enda av Hills böcker som jag läst än så länge men den är i alla fall garanterat skrämmande :)
Jag har ju hört att den ska vara det så jag ser verkligen fram emot läsningen! Skulle ha lånat den på bibblan häromdan men den fanns inte på hyllan trots att det stod att de skulle ha den inne. Lite besviken! :-(
Skicka en kommentar