Om barnlöshet

Jag blev väldigt engagerad när Fiktiviteter skrev ett inlägg om Att längta barn och barnlöshet/missfall efter att ha läst Det bästa barnet. I diskussionen som följde i kommentarerna efteråt fick jag återigen bevis på hur många vi är som fajtas mot tomma livmödrar/hjärtan dagarna i ända. Jag och maken var själv där i sex år medan ändlösa rader av vänner fick barn på barn och alla bara tjatade om att vi skulle "slappna aaaav" så löste det sig nog av sig själv. Nu hjälpte det ju inte oss ett dugg att slappna av utan både en adoptionsutredning och en IVF ledde oss fram till vårt barn (Japp, utan det ena hade jag inte haft det andra och vill någon veta mer tar jag det helst privat men har inget emot att berätta vår historia). Jag läste en del litteratur på ämnet men hade nog allra mest önskat att jag hade haft någon i samma sits som jag kunnat dela erfarenheter med. För vi som har varit där behövs. Vi behövs för att andra människor ska kunna känna att de inte är ensamma och att det inte finns något skamligt i att vara ofrivilligt barnlös. Bokbabbel har tåtat ihop en lista över bra litteratur man kan läsa på ämnet så därför överlåter jag till er att kika in där utan att göra en egen lista. Själv har jag i dag svårt att befatta mig med sådan litteratur eftersom det fortfarande ligger mig alldeles för nära för att jag ska känna något nöje i att läsa om det.