We have always lived in the castle av Shirley Jackson

We have always lived in the castle är en ganska otäcka och vriden liten underbar sak som lämnar läsaren med många teorier och frågor långt efter att man kommit fram till sista ordet.

Vi träffar Mary Katherine, som mest kallas för Merricat, och som är den som är vår berättarröst. En ganska opålitlig sådan vad det visar sig. Merricat lever i sin egen lilla värld och tänker sig att hon ska bo på månen tillsammans med sin syster Constance. I verkligheten bor Constance och Merricat i ett stort gammalt hus tillsammans med sin senila farbror. De är väldigt isolerade eftersom resten av byn hatar dem. Merricat är den ende som alls beger sig utanför grindarna eftersom det är hon som sköter de handlingsrundor som är nödvändiga två gånger i veckan. För sex år sedan var familjen betydligt större men alla utom dessa tre dog av arsenikförgiftning. Arsenik som hade placerats i det socker som man skulle ha på sina efterrättsbär. Constance är den som blivit dömd för brottet eftersom hon var den som lagade maten, inte tog något socker alls och dessutom diskade ur sockerskålen innan polisen kom till platsen. Dock bidrar både farbrodern, Merrica, Constance och även en kusin som kommer på besök till olika teorier som får oss läsare att undra om polisen kanske gjorde ett misstag den där dagen. Vi får en ganska god bild av vad som egentligen hände sex år sedan, däremot är det varför:et som gäckar oss och som lämnar läsaren med många frågor och funderingar.

Ja, jag ställer mig i samma hörn som alla andra som läst och älskat den här boken. Shirley Jackson kunde verkligen det där med mörker och gåtfullhet.