Mina spontana tankar runt alla tre böckerna såhär i efterhand är att det är ganska tjatigt och tråkigt med kärlekshistorierna. "Yey! Alla fick någon i slutet! " var inte det jag utropade när sista sidan var nådd!
Så det var det negativa. Nu till det positiva. Ryan är väldigt bra på klaustrofobiska scener där huvudpersonerna hänger i luften eller är instängda i grottor samtidigt som horder av zombies sakta drar närmare. Jag gillar också oklarheten i vad det egentligen är som har hänt med världen. Frågan varför alla blev zombies från början stör aldrig, det enda vi behöver veta är att zombierna aldrig kommer att tröttna, de kommer aldrig att dö ut.
Jag gillar också hur Ryan har låtit olika personer stå i förgrunden i varje bok samtidigt som den föregående huvudpersonen också finns kvar men bara som en bakgrundsgestalt som faktiskt är ganska suddig i konturerna. Jag är också en sucker för öppna slut som ändå är tillräckligt stängda för att ge ett ordentligt avslut. Zombies på bok brukar nästan aldrig funka för mig. Carrie Ryan har däremot låtit mig hitta de första zombies i bokform som jag fullkomligt har älskat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar