Judas Barn av Markus Heitz

Äntligen får vampyrer vara vampyrer! Överlägsna, vackra, starka, massakerande och ganska sorgsna varelser som inte är sentimentala eller drar sig för att döda varandra. Ibland i alla fall.

I den här boken möter vi dock en massa olika vampyrer. Det finns de som kan spruta eld, de som äter sig själva, de som förför och binder sina offer till sig för alltid, ruttna vampyrer, barnvampyrer. Och så har vi Scylla. Den klassiska "vampyren-med-ett-samvete". Vi får följa Scylla ända från barndomen då hon lever ensam med sin mor. Snabbt rycks modern ur hennes händer och Scylla blir lämnad med en hård far som verkar ha en eller annan räv bakom örat. Nutid blandas med dåtid när Scylla återberättar sitt liv för oss. Och jag älskar delarna då vi är tillbaka i hennes ursprung. Det är där den rätta vampyrromanen växer fram.

Scylla i nutid är kanske inte så jätteintressant. Nu för tiden sitter hon bredvid döende patienter eftersom hon är så bra på att veta när döden stiger in i rummet och drar patienterna över till den andra sidan. Men för att få utlopp för sin blodtörst deltar hon i olagliga närkamper som kablas ut över världen. Samtidigt smyger hon runt och spanar på sina ättlingar för att de inte ska bli vampyrer efter sin död. Den här delen kunde jag ha klarat mig utan.Det är sentimentalt och tråkigt. Naturligtvis har Scylla även ett krossat hjärta bakom sig. En kärlekshistoria som jag också kunde ha klarat mig utan eftersom den känns ditskriven just för att Scylla ska ha något att förlora medan Heitz själv inte orkade lägga ner ordentligt med tid på den.

Boken som helhet är dock väldigt läsvärd och bara mängden av vampyrer som dyker upp är anledningen till att man absolut ska läsa den här boken. Stora delar är väldigt välskrivna och spännande. Jag erkänner att det här blev en spretig recension. Dock speglar det tyvärr boken som också är spretig med bra och spännande delar som blandas med delar som både känns halvfärdiga och tråkiga..