Stephen King är den röda tråden i mitt liv.

Jag är 10 år. Efter julen har min bror lämnat kvar några julklappsböcker i mammas och pappas bokhylla som han redan har läst. De fascinerar mig oerhört eftersom de verkar mycket läskiga. Den ena har ett svart omslag med två runda ögonglober som stirrar ut på mig. Boken heter Knackarna och jag är fortfarande för ung för att orka ta mig igenom denna (för mig då) oerhört tjocka bok. När jag ändå lyckats kämpa mig igenom har jag fått en ny kärlek och skapat ett nytt beroende för den skräckman och den skräckgenre som kommer följa mig genom hela livet.

Jag är 12 år och sitter uppkrupen i en fotölj i mitt lilla flickrum en varm sommardag. Mitt livs novell och Jurtjyrkogården är vad jag just då suger i mig. Mitt livs novell lämnar jag snart bakom mig men Jurtjyrkogåden kommer jag att läsa om och om igen. Det är något oerhört hemskt över hur den lilla pojken dör, påkörd av en lastbil, och desperationen och kärleken som får pappan att begrava honom på en hemsökt plats för att han ska få liv igen. Skräcken när de nära och kära kommer tillbaka som något annat, något ont. Kombinationen är en rent genialisk skräckblandning.


Jag är 13 år och läser fascinerat, äcklat och skrämd Pestens Tid medan Guns N´ Roses Civil war spelas i bakgrunden och för alltid kommer att vara mitt soundtrack till den här boken. Inledningsscenen då en bil full av sjuka människor kraschar in i en bensinmack är en av de få jag aldrig glömmer och minns helt kristallklart än i dag. Desperationen, ensamheten, det svarta och det goda mot det onda. King slänger in många fempoängare i den här boken.

Jag är 15 år och läser Varsel för första gången. Därefter har jag säkert läst om det otäcka Overlook Hotel 8-10 gånger till. Den här boken innehåller så många riktigt nervkrypande scener och är en av de allra bästa skräckböcker jag någonsin läst. Bara jag tänker på badkarscenen, häckdjurscenen och andra bra ställen i boken börjar nackhåren resa sig på mig. Stephen King själv har sagt att han skrämdes halvt från vettet då han skrev om den döda donnan i badkaret. Förväntan på den snart kommande uppföljaren är mer än enorm!

Såhär fortsätter det för mig ända till dags datum. När jag har läst och läst om många av Kings utkomna böcker kastar jag mig över de nya som kommer ut i rasande fart. Tills jag en dag inser att det finns fler av Stephen Kings böcker som jag inte ens ägnat en tanke eftersom det är en cowboy på framsidan till första boken. Och västernböcker gillar jag inte. Dock ger jag Det mörka tornet-serien en chans och därmed tillbringar jag en sommar i Rolands värld. Efteråt kan jag inte annat än sälla mig till skarorna som säger att detta är Kings livsverk. Hans mästerverk. För det är det. Samtidigt som det ställer alla andra böcker som King skrivit i ett helt annat ljus. Man förstår hur alla hänger ihop på ett nytt sätt och lite lite längst där inne börjar man nästan tro på att sanningen finns där i den sista delen. King är gud och alla böcker han skrivit handlar egentligen om andra världar.


Det här, mina vänner, är inget annat än en ren och skär hyllning till skräckens mästare!