Himmelstrand utspelar sig på en camping. Eller ett parallellt universum till en camping kanske. För här har vi fyra husvagnar som helt plötsligt förflyttas från en livfull camping till en tom och tyst värld. En värld som visserligen har ett underbart grönt gräs och en blå himmel. Men inga andra människor finns att se så långt ögat kan nå. Var har dessa 8 vuxna, 2 barn, 1 hund och 1 katt egentligen hamnat? Och hur ska de ta sig därifrån? Samtidigt börjar människors mörka förflutna gör sig påminda och folk visar upp sina absolut värsta sidor.
Visst får man till en början vibbar till Stephen Kings Langoljärerna när man läser Himmelstrand. Det är väl detta med att en hop människor plötsligt befinner sig helt ensamma i en värld som ser ut som den gamla, men som är helt tom och tyst. Stephen Kings novell är rent fenomenal och det är nog ganska orättvist för Ajvide att bli jämförd med Kingen. Men det som jag tycker att Himmelstrand saknar och som Langoljärerna vinner på är att det finns ett syfte. Det finns en orsak till att den där konstiga världen är som den är. I Himmelstrand fattar jag ärligt talat inte vad det handlar om. För även konstiga saker måste ha en logik. Det får inte bara vara så. För mig räcker det inte som förklaring att några vita varelser törstar efter blod. Så trots att det finns flera underbart galna karaktärer i den här boken och trots att jag absolut gillar tillbakablickarna till karaktärernas liv så hittar jag inte det där lilla extra som gör att jag löper allt rakt av. Den blir inte trovärdig och den känns lite...rörig. Fick Ajvide ens ihop det där i slutet? Nej, allt sedan Hanteringen av odöda har jag inte riktigt köpt Ajvides böcker. Och det är nästan alltid den här känslan jag sitter med när jag läst klart en av hans böcker. Att det är något som fattas, det håller inte riktigt ända ut.
Recensionsexemplar från Ordfront förlag.
Visst får man till en början vibbar till Stephen Kings Langoljärerna när man läser Himmelstrand. Det är väl detta med att en hop människor plötsligt befinner sig helt ensamma i en värld som ser ut som den gamla, men som är helt tom och tyst. Stephen Kings novell är rent fenomenal och det är nog ganska orättvist för Ajvide att bli jämförd med Kingen. Men det som jag tycker att Himmelstrand saknar och som Langoljärerna vinner på är att det finns ett syfte. Det finns en orsak till att den där konstiga världen är som den är. I Himmelstrand fattar jag ärligt talat inte vad det handlar om. För även konstiga saker måste ha en logik. Det får inte bara vara så. För mig räcker det inte som förklaring att några vita varelser törstar efter blod. Så trots att det finns flera underbart galna karaktärer i den här boken och trots att jag absolut gillar tillbakablickarna till karaktärernas liv så hittar jag inte det där lilla extra som gör att jag löper allt rakt av. Den blir inte trovärdig och den känns lite...rörig. Fick Ajvide ens ihop det där i slutet? Nej, allt sedan Hanteringen av odöda har jag inte riktigt köpt Ajvides böcker. Och det är nästan alltid den här känslan jag sitter med när jag läst klart en av hans böcker. Att det är något som fattas, det håller inte riktigt ända ut.
Recensionsexemplar från Ordfront förlag.
4 kommentarer:
Langoljärerna är precis vad jag har tänkt på när jag läst vad Himmelstrand handlar om. Vad tråkigt att den inte höll riktigt. Men jag tror jag önskar mig den i julklapp ändå :)
Det här är första delen i en trilogi. Oklara grejer kommer besvaras i senare delar. Hoppas jag.
Det här är första delen i en trilogi. Oklara grejer kommer besvaras i senare delar. Hoppas jag.
Monika: Tycker jag absolut du ska göra! Absolut läsvärd!
John: Ojoj! Det visste jag inte! Hade jag vetat det hade jag antagligen läst boken på ett annat vis. Det oklara som jag inte gillade nu är ju snarare positivt om det kommer fler böcker!
Skicka en kommentar