måndag 18 juni 2012

Prästungen

 
Det var när jag väntade på att maken skulle borra upp mina nymålade hyllor och jag sorterade bland mina böcker som jag upptäckte att jag hade Prästungen av Göran Tunström i min samling. Någon gång har jag väl köpt boken på loppis och sedan glömt bort den helt sonika. Där och då börjar jag i alla fall bläddra i boken och det är just språket som får mig att fastna. För Tunström är uppäxt i Sunne, Värmland, precis som lilla jag. Och den dialekt han således är uppväxt med är min dialekt. Så där bland bokhögarna satt jag alltså och småskrattade/småmös när jag läste sånt som:

Hanna gjär du?

eller

Kan en ät mä tocket i mun?

eller

Böttnör du?

Det är också något hemtamt och fint med att känna igen orter och platser man läser om i en bok. Att veta exakt hur det ser ut där. I dag åtminstone.

Så blev jag nog en gnutta förvånad över hur mycket jag tyckte om den här något självbiografiska boken av Tunström. Jag hade visst en fördom om att den inte var något för mig. Men ack så fel jag hade!
Det är en bok som berättar om en väldigt osäker människa vars liv förändras och senare kretsar mycket kring faderns död. Den handlar om att verkligen sakna någon och om att känna att man inte är klar med den här personen. Det fanns ju så mycket kvar att fråga och prata om.

Det är också en bok som är väldigt melankolisk och deprimerande. Sorgsen. 
Den gör mig ledsen men ändå glad på en och samma gång. Konstigt!

3 kommentarer:

Sofia i Bokmilaskogen sa...

Jag älskade Tunströms "Juloratoriet". Detta var ett bra tips! Kul när man kan känna igen sig också!

Det mörka tornet sa...

Jag måste nog läsa fler Tunström. Juloratoriet vore inte dumt...!!

Lena och Tommy sa...

Har för mig det står någon bok av Tunström i föräldrarnas bokhylla. Borde läsas.