Judas Barn av Markus Heitz

Äntligen får vampyrer vara vampyrer! Överlägsna, vackra, starka, massakerande och ganska sorgsna varelser som inte är sentimentala eller drar sig för att döda varandra. Ibland i alla fall.

I den här boken möter vi dock en massa olika vampyrer. Det finns de som kan spruta eld, de som äter sig själva, de som förför och binder sina offer till sig för alltid, ruttna vampyrer, barnvampyrer. Och så har vi Scylla. Den klassiska "vampyren-med-ett-samvete". Vi får följa Scylla ända från barndomen då hon lever ensam med sin mor. Snabbt rycks modern ur hennes händer och Scylla blir lämnad med en hård far som verkar ha en eller annan räv bakom örat. Nutid blandas med dåtid när Scylla återberättar sitt liv för oss. Och jag älskar delarna då vi är tillbaka i hennes ursprung. Det är där den rätta vampyrromanen växer fram.

Scylla i nutid är kanske inte så jätteintressant. Nu för tiden sitter hon bredvid döende patienter eftersom hon är så bra på att veta när döden stiger in i rummet och drar patienterna över till den andra sidan. Men för att få utlopp för sin blodtörst deltar hon i olagliga närkamper som kablas ut över världen. Samtidigt smyger hon runt och spanar på sina ättlingar för att de inte ska bli vampyrer efter sin död. Den här delen kunde jag ha klarat mig utan.Det är sentimentalt och tråkigt. Naturligtvis har Scylla även ett krossat hjärta bakom sig. En kärlekshistoria som jag också kunde ha klarat mig utan eftersom den känns ditskriven just för att Scylla ska ha något att förlora medan Heitz själv inte orkade lägga ner ordentligt med tid på den.

Boken som helhet är dock väldigt läsvärd och bara mängden av vampyrer som dyker upp är anledningen till att man absolut ska läsa den här boken. Stora delar är väldigt välskrivna och spännande. Jag erkänner att det här blev en spretig recension. Dock speglar det tyvärr boken som också är spretig med bra och spännande delar som blandas med delar som både känns halvfärdiga och tråkiga..

Apropå odöda

Just nu läser jag den här boken. Äntligen en riktigt bra vampyrbok som inte innehåller nakna barn eller annat konstigt!

Dead until dark av Charlaine Harris

Dead until dark är den första delen om Sookie Stackhouse och Bill the vampire. Jag som har följt serien och gillat mycket visste inte hur jag skulle reagera på boken. Ibland är ju så mycket ändrat i överföringen att bok och tv-serie/film inte alls är samma sak. Dock har de lyckats bra med True blood tycker jag. Handlingen är nästan exakt densamma i Dead until dark och första avsnitten av serien. Och jag tycker det är bra även om man aldrig kan få den där första-gången upplevelsen av den här boken eftersom jag redan vet hur allt kommer att sluta. Jag gillar Sookie lite mindre i boken då jag tycker att hon är lite för mycket utseendefixerad good-girl. I serien är hon tuffare tycker jag. Däremot är Bill kanske mer av en klassisk vampyr med vampyrkänslor han inte riktigt kan styra över. Han är mer ett monster i boken än vad han är i serien. Och var är Tara? I serien har hon en väldigt central roll och mycket starka band som sträcker sig ända till barndomen med Sookie. I den här första boken nämns hon inte ens. Jag saknar henne.

Smittad av Johanna Strömqvist

Smittad blir den första boken i mitt vampyr-tema.Lite trist är det dock att man hinner komma väldigt långt in i boken innan vampyren visar sitt onda ansikte. För i den här boken lever han inte på djurblod, inte glittrar han i solen och inte blir han förälskad i människor. Eller lite kanske. Men då vill han göra dem till sin like.

Extremt väder. Extrem kärlek. Det är väl ord som skulle kunna sammanfatta den här boken ganska bra. Maria träffar Emmy en extremt het sommar. Emmy är annorlunda, lite mörk, går sin egen väg. För Maria blir Emmy hennes stora passion och det hon lever för. Men är Emmy en vanlig tjej? Vad innebär det där mörkret hon bär på egentligen?

Jag tycker att det är relationen mellan Emmy och Maria som är det otäckaste i den här boken. För Maria är kärleken till Emmy väldigt destruktiv. Hon ger upp hela sitt liv och lever bara för att Emmy ska ringa, be henne komma. Något som Maria kan få vänta på både en och två nätter. Maria känner sig aldrig säker i relation och tror sig inte vara något utan Emmy. Jag får ganska mycket ångest för Marias skull. Vill bara skrika åt henne att gå sin egen väg och inte bara vara till lags.

När Maria sedan får veta vad det egentligen är Emmy pysslar med förstår man Emmys frånvarao bättre men jag vill ändå få Maria att förstå att hon ska dra sig ur. Förstår hon inte att vägen hon slagit in på bara leder nedåt? Av Emmy och Maria blir jag både tagen, skrämd och illa till mods. Vampyren - not so mutch!

Detta är Johanna Strömqvist debutroman. Kan man tro att hon tänkt sig en fortsättning? Annars tycker jag nog att det slutar lite väl enkelt. Som att hela vampyrgrejen egentligen bara är en bisak. Alla trådar knyts inte riktigt ihop.

Vampyrer och mer vampyrer

Jo, jag tänkte ha ett litet tema i min läsning, igen då (gick sådär med det där snö-temat men tar det en annan gång va!). Jag kunde aldrig riktigt känna något speciellt för zombie-böckerna. Antagligen för att zombies för mig passar bäst på film. Grejen med dem är att de ska dyka upp från ingenstans, skrämma vettet ur en och vara äckliga och snedvridna människospillror. Jag gillar inte alls när de börja tänka eller agera med lite hjärna eller känslor. Men vampyrer! De kan vara både vackra, fula, goda, onda, glittra i solljuset eller förgås av det. Man kan inte annat än att älska dem! Många vill ha en djupare relation med dem och för att det ska funka i längden måste man själv gå över till den mörka sidan. Oemotståndliga är de helt enkelt!

Jag tänker inte ha någon speciell tidsgräns på min läsning. Inte mer än att detta ska ske under året. Kanske byter jag inriktning efter sommaren. Kanske inte.

Jag har sedan tidigare läst den gamla klassikern Dracula och även den omdiskuterade serien Twilight. Jag har läst och älskat de två första delarna i The passage. Naturligtvis har jag även läst och älskat Stephen Kings Salems lot (inte helt otroligt att det blir en omläsning på den i sommar). Även i den-av-mig-uttjatade Mörka Tornet-serien förekommer en och annan vampyr. Bara med dessa nämnda så ser man hur otroligt olika vampyrböckerna kan vara.

I den här omgången har jag redan startat med att läsa Smittad som jag snart ska skriva en recension om. Jag har även börjat på första delen i Sookie Stackhouse -serien och i min hylla väntar Fledgling. Jag mottager tacksamt tips på vampyrböcker man bara måste läsa!!

Jag gick till biblioteket..

...och hämtade ut första boken i Sookie Stackhouse - serien.
Faktiskt så har jag lite blandade känslor nu när jag äntligen bestämt mig för att läsa.
Kommer den att hålla i jämförelse med serien?
Och kommer serien att sjunka i grad mot boken (om boken visar sig vara en riktig bladvändare?).
Hur man kan ha ens en aningens ångest över att en bok ska förstöra en av ens favoritserier förstår jag egentligen inte. Men det har jag.

The Twelve av Justin Cronin

Alla som har läst The Passage och älskat den, ni kommer inte att bli besvikna på del två, The Twelve. Jag har just läst sista ordet och förstår inte huuur jag ska kunna vänta flera år på att den sista delen ska bli tillgänglig.

Boken börjar med en liten sammanfattning av The Passage om ni, som jag, har lite dåligt minne. Sedan får läsaren hoppa mellan året då allt började (year zero) och vad som händer nästan 100 år efter att jorden gått under.Till att börja med kan det verka lite förvirrande med alla namn och små grupper av människor som dyker upp men ingen enda lämnas åt slumpen utan allt och alla knyts samman under resans gång.

I The Twelve är det inte bara de förvandlade som är onda utan vi får även ta del av vad som kan hända när själviska människor med storhetsvansinne utnyttjar en situation där folk är rädda och utan hopp. Något som faktiskt har hänt i verkligheten och som Justin Cronin knyter in i den här berättelsen. Verkligheten kryddad med övernaturliga inslag.

Jag tycker att The Twelve har ett annat driv framåt än vad The Passage hade. The Twelve vill man  inte lägga ifrån sig alls. Det är spänning och nervositet hela tiden och inte en enda sekund av för långa beskrivningar eller utfyllnadssamtal. The Passage fastnade jag till och med i en stund för att det blev ett för stort glapp mellan spänningen i jordens undergång och The Twelves framfart och segheten i att börja om nästan 100 år senare.

Det är riktigt bra och jag hoppas inte att Justin Cronin låter oss vänta ytterligare två år. Snälla.

Dracula

Äntligen har jag läst Bram Stokers klassiker Dracula. För en skräckfantast som jag själv är det inte en dag för tidigt!

Jag tycker bäst om första delen av boken när Jonathan är inlåst i Draculas slott. Det är egentligen enda gången vi verkligen får "se" Dracula eftersom boken är skriven genom andra människors dagboksanteckningar och inte genom en enda allsvetande berättare.

Här har vi den klassiska vampyren. En vampyr som är väldigt stark i sitt rätta element, natten, medan vampyren är ganska svag och utlämnad på dagtid. Vitlök och kors är effektiva vapen och vampyren kan förvandla sig till dimma och en fladdermus. Den är vacker, den tjusar människan och kan kalla både råttor och vargar till sin hjälp. Dock blev jag lite besviken över att människorna kunde övervinna vampyren väldigt enkelt.

Så kommer Van Helsing till folkets undsättning och fy vad tråkig han är. Han pratar i evighet och säger allting superinlindat och väldigt utsvävande. Jag tröttnar riktigt hårt på att den starkaste människan i boken, en kvinna, ständigt beskrivs som någon som måste skyddas för att hennes kvinnohjärna inte klara allt för mycket.av dessa hemskheter så hon riskerat att blir galen. Hon i sin tur håller med männen och jublar över; "dessa starka, modiga mäns godhet". När hon sedan visar sig vara den som har de bästa idéerna har hon "en mans hjärna och en kvinnas hjärta". Jag vet att det hör till tiden men det är så....snaaaaark.....

Överlag gillar jag ändå den här boken även om jag kan tycka att den kunde kortats ner till halva. Det är mycket prat som sagt och väldigt ofta läste jag med halvt fokus. Intressant är ändå hur den ligger till grund för många vampyrböcker/berättelser som kommit ut efter.

Legend

Robert Neville är ensam överlevande efter en pest som dödat alla andra människor, eller förvandlat dem till vampyrer. Det är hopplöst och ensamt och det enda han kan göra är att försöka döda så många vampyrer som möjligt och barrikadera sitt eget hus. På nattan hör han sina före detta grannar ropa efter honom att komma ut. På dagen är han så ensam som någon människa kan bli. Kan han göra något åt sin situation? Och finns det något annat levande någonstans där ute som kan göra honom sällskap?

Tyvärr hade jag sett filmen "I am Legend" med Will Smith innan jag läste boken och verkligen lidit med stackars Neville som ensam vandrade i staden. Även om filmen var Hollywoodiserad så fick de verkligen fram den där hemska känslan av hopplöshet och förtvivlan.

Just därför tyckte jag nog att boken var lite platt eftersom den riktiga hopplöshetskänslan inte riktigt kommer fram. Annars är boken lite lugnare och den lite töntiga biten med följeslagaren hunden är nästan borttagen. Men nu var det ju inte meningen att det här skulle bli en jämförelse mellan film/bok. Legends vampyrer är otäcka för att de nästan är något mellanting mellan zombier och vampyrer. De är dock smartare än zombier och har inte riktigt alla klassiska "vampyregenskaper". Jag gillar även att man får följa hur Neville försöker hitta rent biologiska lösningar till varför vampyrerna reagerar på t.ex. vitlök eller varför de inte kan vara ute i dagssljus. Det handlar inte om övernaturlighet utan det är bakterier eller livskrisen i förvandligen som är orsakerna bakom. Gillar jag bokens slut då som inte alls är detsamma som filmens? Efter lite eftertanke måste jag säga att, jaaa, det gör jag nog!

The Passage

Det är snart en vecka sedan jag läste ur The Passage. Så länge har jag sugit på karamellen innan jag kunde skriva något om den. jag var tvungen att smälta och tänka klart på den. Jag är ganska säker på att det här är den bästa boken jag kommer läsa i år. Handlingen går nästan inte att beskriva utan att avslöja för mycket för dem som ännu inte hittat till denna godbit. Men det är domedagskänsla och hopplöshet allt igenom. Boken berättar om många olika karaktärer. En del får man följa ett kort tag och en del genom hela boken. Man lär känna människorna och man bryr sig verkligen om vad som händer med dem. Det är vad som ger boken dess djup. Jag älskar också när det gamla hederliga temat "människan förstör för sig själv och hela planeten" dyker upp. Antagligen för att just det temat är så nervkittlande läskigt eftersom det ligger farligt när sanningen. Vi är inte bra för oss själva helt enkelt. The Passage är en riktig tegelsten med sina 963 sidor (adlibris verkar mena att den innehåller lite över 760 sidor, det stämmer inte för mitt ex) och om den inte var så tjock skulle den inte heller kunnat bli så bra. Jag tycker oftast det är de tjockaste böckerna som blir de bästa. Författaren måste djupa ner sig i berättelsen och karaktärerna för att man ska orka hänga med helt enkelt. En allt för tunn bok säger oftast inte så mycket. Det bästa är nästan att detta ändå inte är slutet. Cronin har tydligen tänkt sig en triologi. 2012 kommer nämligen nästa del i serien The twelve. Sista delen, The city of mirrors, får vi tydligen vänta på ända till 2014. Det är lite som tortyr men jag ser verkligen fram emot de andra böckerna!