I dag är det Nobeldagen, värt att fira bara den. Men Och dagarna går har dessutom utlyst dagen till stora Novelldagen. En dag då vi är ett gäng bokbloggare som gått ihop för att hylla den nykorade novellens mästarinna, Alice Munro. Alice Munro som tog hem Nobelpriset i litteratur i år just för att hon skriver så otroligt bra noveller. Novellen ligger väldigt rätt i tiden. Här kan man läsa lite om vad jag tyckte om För mycket lycka. Stark är ett ord som sammanfattar den samlingen ganska bra.Men nu var det inte För mycket lycka som jag skulle skriva om den här gången utan den senaste av Munros samlingar som jag just nu befinner mig mitt i, Brinnande livet.Om För mycket lycka handlade om utanförskap skulle jag nog säga att Brinnande livet handlar om relationer som inte riktigt håller. Relationer som skaver och kanske inte alltid är så välkomna. Trots det kan människorna i relationerna ändå inte leva ensamma, de behöver någon annan som finns där för dem. De ser sig hellre i en halvtrasig, lite destruktiv relation än att de inte har någon alls. Ibland klarar de inte av relationerna som kommer i dess väg utan de smiter bort i mörkret utan ett enda avsked.
Den novell som än så länge fastnat mest i mitt minne är Grus. En liten lillasyster som ser upp till sin storasyster.Hon vill gärna gör allt som storasystern ber henne om men är kanske för liten för att kunna leva upp till rollen. Ett grustag som spelar en oerhört central roll. Ett grustag som påverkar livet för ganska många personer. En annan av de mest minnesvärda novellerna är Tåg som väldigt mycket handlar om relationer. Människor möter varandra men kan ändå inte riktigt stå ut tillsammans. Ett för stort förtroende skrämmer iväg relationen på ännu en flykt.
Det som är en av Munros styrkor är att hon kan skildra människor som de är, varken goda eller onda. De bara handlar utifrån sina lustar, känslor och erfarenheter. Saker blir bara som de blir utan att någon högra makt haft ett finger med i spelet. Ibland vill man ryta åt dem, men vad hjälper egentligen det när de inte menade något illa från början? Det är ganska avskalat, det är melankoliskt och det är fantastiskt! Efter varje novell måste man stanna upp och tänka, vad var det som hände egentligen? Varför blev det som det blev? Egentligen ska man aldrig läsa Munro ensam. Hennes noveller kräver nästan att man får vrida och vända på dem tillsammans med andra. En novell är oftast inte särskilt lång men Munros noveller innehåller så oerhört mycket.
Vill du kolla vilka andra som skriver om Munro på novelldagen? Kika in hos Och dagarna går...
