Väckelse av Stephen King

What the f...!! Hur kan det egentligen vara en och samma person som skrev Mr Mercedes och Dr Sleep och nu senast Revival? De två första rätt tarvliga och kladdiga böcker. Blev mest irriterad och allmänt less av dem. Till den milda grad att jag inte alls kände något intresse inför Revival. Orkade inte ens läsa den på orginalspråk som jag brukar utan tog mig helt trött an den svenska översättningen Väckelse.

Men nej vad onödigt det hade varit att missa Väckelse. Väckelse är ju allt det jag gillar med Stephen Kings skrivande. Jag gillar hur han sakta, sakta bygger upp berättelsen och låter spänningen stiga allt mer tills det nästan är olidligt. Berättelsen får gärna löpa genom flera år och genom massor av personskildringar och händelser. För Stephen King är rätt bra på karaktärer (även om kvinnors bröst är lite väl mycket i fokus hela tiden). Han är rätt bra på att fånga det tarvliga eller det vackra hos människor. Och han är rätt bra på öppna slut som får mig att nästan krypa ur skinnet av spänning och skräck.

Den känslan anar jag redan när King låter Charles Jacobs skugga falla över sexåriga Jamie. Det är första gången de träffas men det kommer att bli många fler. Där får även Jamie för första gången möta Jacobs besatthet av den dolda elektricitetens krafter. När en hemsk olycka inträffar (huuga, nästan det värsta i hela boken) väljer Jacobs att lämna både den lilla staden och sitt pastorskap bakom sig. När Jamie och Jacobs möts för andra gången är Jamie en långt gången heroinist med stort behov av hjälp. En hjälp som Jacobs kan erbjuda men som inte enbart för med sig gott och godhet. Jacobs dras genom åren allt djupare in i sin besatthet till det snart oundvikliga fallet. Ett fall som även Jamie hotas att dras med i.