Men inte kunde jag motstå en bok om en docka. För alla skräckfantaster vet ju att dockor lätt blir besatta och är oerhört skrämmande med sina stirrande dockögon och stela armar och ben. På så vis hoppade jag väl att nu var det väl ändå dags att bli lite skrämd av Susan Hill. Tyvärr inte är svaret så här i efterhand.
Dolly handlar om Edward Cayley som blivit föräldralös och som tillsammans med sin oerhört egoistiska kusin tillbringar en sommar hos en moster Kestrel. Moster Kestrel bor i ett gammalt, fuktigt hus långt ute i ödemarken. Kestrel har ingen egen familj utan bor tillsammans med en hushållerska och hoppas väl att barnen ska liva upp huset en aning. Edward och kusinen Leonora kommer väl överens hjälpligt. En dag köper mostern en docka i födelsedagspresent åt Leonora som hon direkt kastar i väggen i vredesmod över att det inte var den docka hon önskat sig. Edward förbarmar sig över den trasiga dockan som sedan gråter sorgligt under hans säng i några nätter ända tills Edward begraver dockan på en kyrkogård. Det är ungefär så skrämmande boken blir trots att dockan naturligtvis ruvar på hämnd.
Om man inte har så höga förväntningar på skrämseleffekten i Susan Hills böcker så är de ändå riktigt bra. Ghotiska mörka hus, victoriansk tid (eller känslan av att det är där vi befinner oss) och hämnd, gärna på barn, är återkommande ingredienser i Hills böcker. Jag gillar berättelserna och den mystiska, övernaturliga känsla som kommer med dem. Jag motsäger säkert mig själv nu men jag gillar den långsamma berättarstilen som bygger upp spänningen steg för steg. Då snackar vi oerhört långsamt. Sedan får man slutet kastat i ansikten som en igenstängd dörr. Jag måste läsa The mist in the mirror. Mest av allt är det titlarna som gång på gång drar mig tillbaka till Susan Hills värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar