måndag 6 augusti 2012

Det mörka tornet IV


Då var jag mer än halvvägs genom Det mörka tornet-serien och det tar verkligen fart nu måste jag säga. Som vanligt ska jag försöka att skriva om den fjärde boken utan att avslöja allt för mycket men vill du inget veta, läs inte!

Den fjärde delen börjar med att vår lilla ka-tet kliver av den galna monon Blaine.....rakt in i Pestens tid! Japp, vi återser till och med vår gamla vän, Randal Flagg him self. Så blir det lite OZ-vibbar också. Som i Trollkarlen från Oz alltså. Världarna glider in i varandra, helt klart. Men mest handlar den fjärde boken om att Roland sätter sig ned och berättar en lång historia från sitt förflutna. Det handlar om hur Roland blev revolverman allt för tidigt och sedan bortskickad av sin far för att vara i säkerhet för den revolt som pågår runt om i världen. Berättelsen handlar också mycket om hur Roland möter sin stora kärlek, Susan, och dessutom några otäcka fiender som gör allt för att röja Roland och hans två vänner ur vägen. Eftersom vi läsare redan från början anar att detta aldrig kan gå väl sitter man som på nålar boken igenom. Hoppet lever men slutet är allt annat än lyckligt kan man väl säga. Något jag inte tänkt på tidigare är att tunisen verkligen liknar den oljelika fläck som äter upp ungdomarna i novellen.Flotten (som man hittar i Den förskräckliga apan ).  Tunisen har samma sätt att förtrolla människor så de ska gå in och bli uppätna och råkar man stoppa ner en del av sig själv i tunisen smälter den bort precis som i den där novellen. I Flotten befinner sig dock "fläcken" i vattnet och kan förlytta sig medan tunisen är på land och mest verkar ligga stilla, även om den kan breda ut sig. Har ni andra som läst Det mörka tornet tänkt samma som jag?

Den här boken är full av känslor. Jag kan aldrig låta bli att fälla en tår i slutet Vi får lära känna Roland som han var i sin ungdom och läsaren förstår honom absolut bättre efter att ha läst hans berättelse. Det händer så mycket mer i den här boken men jag vill inte avslöja allt för mycket!

8 kommentarer:

Monika sa...

Jag tror jag blev lite kär i Roland i den här boken, i den han var innan :)

Om tunisen tror jag att jag tänkte Langoljärerna. Flotten minns jag faktiskt inte, men får nog ta fram den där förskräckliga apan och läsa lite :)

Det mörka tornet sa...

Ja, det kan man lätt bli i den här boken! Langoljärerna? Hur tänkte du då? Som det där de åker igenom då? Men det är väl mer som ett hål? Och fräter inte av delar på kroppen. Läs Flotten så får du se!!! :-)

Bokälskarinnan sa...

Älskar Stephen Kings böcker:)

Det mörka tornet sa...

Jag med!! :-) Han är min husgud!

Monika sa...

Nu var jag äntligen mellan två böcker så jag kunde stoppa in en novell :)

Redan när du skrev om Flotten kom jag ihåg lite och när jag började läsa kom allt tillbaka. Jag undrar om jag möjligtvis sett den också, eller så har jag bara så levande bilder i huvudet :)

Det svarta i Langoljärerna liknar väl inte direkt det svarta i Flotten, men båda käkar upp saker :) I Langoljärerna är det väl mer allt än människor.

Verkligen härligt med en gammal King-novell innan man ska sova :)

Det mörka tornet sa...

Tänker vi på samma nu? Är inte Langoljärerna den med flygplanet??

Det mörka tornet sa...

Jo jag mindes rätt. Menar du då det svarta som det som blir kvar av världen? Men det är väl något slags buskbollar som äter upp igår om jag inte minns fel? Och det svarta är vad som blir kvar = ingenting. Känns inte alls om samma grej tycker jag!

Kingnovellen...Langoljärerna och Flotten är några favoriter!!

Monika sa...

Jo, det är rätt. Det svarta i Langoljärerna käkar upp allt, så det blir ingenting kvar :) Så nej, det är inte samma som i Flotten.