Fallen ängel

Jag fick väl till slut krypa till korset och läsa Fallen Ängel nu när jag tagit mig igenom både Twilighet och Hungerspelen. Trenden är tydlig och det finns vissa slående likheter. Till exempel: Den kvinnliga huvudpersonen är en "duktig" individ utan särskilt stor självständighet, även om det kan verka så i början. Hon blir eller är totalt och självutlämnade kär i en kille som inte är bra för henne på något vis eller som hon inte kan vara tillsammans med. När hon är i närheten av killen kan hon inte tänka själv och blir ett dumt litet våp. Hon kommer att slitas mellan två kärlekar där man inte förrän i slutet vet vem som är den verkligt goda och den verkligt onda (om någon). Under större delen av boken fruktar hon att den som hon egentligen älskar mest och som hon egentligen ska vara med ruvar på en hemsk hemlighet/är för god för henne/kommer att svika henne. Sedan växlar ju temat såklart. Vampyrer, varulver eller hemska spelplaner.

Tråkigt är det att huvudpersonen alltid ska vara så himla våpig i de här böckerna. Och då menar jag inte "slampig" utan att hon inte har någon stark karaktär utan faller ihop som smält smör direkt HAN andas på henne.

Fallen Ängels intressanta del är att den handlar om fallna änglar som inte är ett direkt vanligt ämne. Annars tycker jag verkligen att Fallen Ängel och första Twilight-boken har ett oroväckande liknande slut. De liknar även varandra på många andra sätt. Jag tänker speciellt på scener då Bella och Nora tar reda på information via internet om den sagofigur som de befarar att deras kille är. Måste väl ändå säga att trots att jag nästan gäspar mig igenom två tredjedelar av boken så blir det rätt spännande på de sista sidorna. Och såklart måste jag väl även läsa del två nu då!