Dracula

Äntligen har jag läst Bram Stokers klassiker Dracula. För en skräckfantast som jag själv är det inte en dag för tidigt!

Jag tycker bäst om första delen av boken när Jonathan är inlåst i Draculas slott. Det är egentligen enda gången vi verkligen får "se" Dracula eftersom boken är skriven genom andra människors dagboksanteckningar och inte genom en enda allsvetande berättare.

Här har vi den klassiska vampyren. En vampyr som är väldigt stark i sitt rätta element, natten, medan vampyren är ganska svag och utlämnad på dagtid. Vitlök och kors är effektiva vapen och vampyren kan förvandla sig till dimma och en fladdermus. Den är vacker, den tjusar människan och kan kalla både råttor och vargar till sin hjälp. Dock blev jag lite besviken över att människorna kunde övervinna vampyren väldigt enkelt.

Så kommer Van Helsing till folkets undsättning och fy vad tråkig han är. Han pratar i evighet och säger allting superinlindat och väldigt utsvävande. Jag tröttnar riktigt hårt på att den starkaste människan i boken, en kvinna, ständigt beskrivs som någon som måste skyddas för att hennes kvinnohjärna inte klara allt för mycket.av dessa hemskheter så hon riskerat att blir galen. Hon i sin tur håller med männen och jublar över; "dessa starka, modiga mäns godhet". När hon sedan visar sig vara den som har de bästa idéerna har hon "en mans hjärna och en kvinnas hjärta". Jag vet att det hör till tiden men det är så....snaaaaark.....

Överlag gillar jag ändå den här boken även om jag kan tycka att den kunde kortats ner till halva. Det är mycket prat som sagt och väldigt ofta läste jag med halvt fokus. Intressant är ändå hur den ligger till grund för många vampyrböcker/berättelser som kommit ut efter.