Bokens huvudpersoner är två systrar. Den ena bara sover och verkar inte kunna vakna. Den andra är istället vaken heller natten. Om hon kan sova är inte uppenbart.
Handlingen utspelar sig under en enda natt. Den ickesovande systern sitter på olika platser och läser en tjock bok, hjälper en prostituerad kvinna som blivit misshandlad på ett lovehotell och pratar pratar pratar med en kille som repar med sitt band hela natten. Den sovande systerns ligger i sin säng, antingen i sitt eget rum eller i ett rum inuti en tv. I tv:n vaknar hon, annars gör hon det inte. Ibland stannar folks spegelbilder kvar i speglarna efter att personen lämnat rummet. Det är den enda biten jag egentligen finner intressant. Det mest irriterande är att inget av det här egentligen leder någonstans. Det väcker bara massor av frågor. Varför kan den ena systern inte vakna? Varför stannar spegelbilderna kvar i speglarna? Varför blev den prostituerade kvinnan misshandlad? Vad har tv-världen för betydelse egentligen? Sedan är boken slut. Jaha.
Något jag började störa mig på hos Murakami redan när jag lästa 1Q84-triologin var dessa ändlösa samtal eller monologer där personerna omständigt och länge förklarar saker, hur de är eller varför de gör vad de gör. Det är så otroligt tråkigt och tar massor av plats från den egentliga handlingen. Jag vet inte om det är översättningen som är dålig eller om det är ett vedertaget sätt att prata på japanska. Jag får nog aldrig veta det heller.
Egentligen avskyr jag inte den här boken. Den är helt okej läsning men nu tror jag faktiskt Murakami får ta en paus i mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar