Kaninhjärta

I går kväll satt jag uppe lite för länge (när man har en 1-åring som sover sådär på natten och vaknar i ottan åtminstone) för att läsa färdigt de sista sidorna i Kaninhjärta. Jag har nog en ganska spretig upplevelse av boken och det kommer att bli ganska svårt att förmedla mina intryck, speciellt utan att avslöja för mycket. Jag lär väl göra ett försök!

För att först dra handlingen i stora drag så handlar boken om enäggstvillingarna Mary och Anne. De är nästan som en och deras mamma tilltalar dem till och med som att de var ett dubbelnamn; MaryAnne. Systrarna har övernaturliga krafter som innebär att Anne kan se andar medan Mary kan "låna ut" sin kropp och röst till dem. Tillsammans får de ofta råd och varningar från andarna. Naturligtvis är dessa tvillingar till sättet precis så olika som de till utseende är lika.. Medan Mary är en rastlös, rebellisk person är Anne jordnära, lugn och nöjd. Som upplagt för konflikt speciellt när Mary vill "rymma" till staden för att bo i flickornas pappas lägenhet medan han är på semester. Anne vill helst stanna hemma men Mary tvingar med henne. Överlag upplever jag Mary som en mycket dominant och egoistisk person. Någon som verklige kör över sin syster gång på gång. Större delen av boken avskyr jag också Mary-karaktären även om jag inser vilken trasig och osäker person hon egentligen är. Men det spelar ingen roll. Jag gillar henne ändå inte. Under denna rymningssemester ansluter tvillingarna till en medial grupp som gått samman för att hitta en försvunnen liten flicka.

Spökdelen tycker jag mycket om i den här boken. Det är spännande att läsa om hur Ljungqvist använder Mary som kärl där andarna kan träda fram medan Anne är den som kan se och återberätta budskapen för Mary som inget minns efter att andarna lämnat hennes kropp. Spökena kommer med otäcka varningar som naiva tonåringar inte alltid tar riktigt på allvar. Jag älskar hur boken är skriven och känslan man får när man läser den. Kent-citaten till varje inlägg är verkligen pricken över i:et och jag som kan nästan varenda låt Kent har skrivit hör musiken i huvudet medan jag läser.Det gillas såklart!! Att använda Kent-låtar som bakgrund till Marys skadade person är ju hur passande som helst. Däremot har jag som sagt en ettåring här hemma vilket innebär att jag har väldigt svårt att läsa om barn som far illa. Alltså satt jag med svår ångest under åtminstone en tredjedel av boken. Slutet är jag heller inte särskilt förtjust i måste jag säga. Lite för mycket flört med tonårshjärtan som kräver lyckliga slut.