Det mörka tornet IV

Då var jag mer än halvvägs genom Det mörka tornet-serien och det tar verkligen fart nu måste jag säga. Som vanligt ska jag försöka att skriva om den fjärde boken utan att avslöja allt för mycket men vill du inget veta, läs inte!

Den fjärde delen börjar med att vår lilla ka-tet kliver av den galna monon Blaine.....rakt in i Pestens tid! Japp, vi återser till och med vår gamla vän, Randal Flagg him self. Så blir det lite OZ-vibbar också. Som i Trollkarlen från Oz alltså. Världarna glider in i varandra, helt klart. Men mest handlar den fjärde boken om att Roland sätter sig ned och berättar en lång historia från sitt förflutna. Det handlar om hur Roland blev revolverman allt för tidigt och sedan bortskickad av sin far för att vara i säkerhet för den revolt som pågår runt om i världen. Berättelsen handlar också mycket om hur Roland möter sin stora kärlek, Susan, och dessutom några otäcka fiender som gör allt för att röja Roland och hans två vänner ur vägen. Eftersom vi läsare redan från början anar att detta aldrig kan gå väl sitter man som på nålar boken igenom. Hoppet lever men slutet är allt annat än lyckligt kan man väl säga. Något jag inte tänkt på tidigare är att tunisen verkligen liknar den oljelika fläck som äter upp ungdomarna i novellen.Flotten (som man hittar i Den förskräckliga apan ).  Tunisen har samma sätt att förtrolla människor så de ska gå in och bli uppätna och råkar man stoppa ner en del av sig själv i tunisen smälter den bort precis som i den där novellen. I Flotten befinner sig dock "fläcken" i vattnet och kan förlytta sig medan tunisen är på land och mest verkar ligga stilla, även om den kan breda ut sig. Har ni andra som läst Det mörka tornet tänkt samma som jag?

Den här boken är full av känslor. Jag kan aldrig låta bli att fälla en tår i slutet Vi får lära känna Roland som han var i sin ungdom och läsaren förstår honom absolut bättre efter att ha läst hans berättelse. Det händer så mycket mer i den här boken men jag vill inte avslöja allt för mycket!