En runda till om den där underbara boken

Gårdagens bokcirkelträff där vi diskuterade Torka aldrig tårar utan handskar blev, som jag misstänkte, väldigt intressant Det finns mycket att diskutera och tunga ämnen att ansluta till då man läst den här boken. Inte bara de självklara ämnena homosexualitet, aidspaniken på 80-talet och utanförskap utan även heteronormativitet och flyktingar avhandlades under gårdagskvällen.

Jag är själv född 1980 och var barn då HIV utvecklades och paniken runt sjukdomen var som värst och har av naturliga skäl inga minnen av detta. Däremot minns jag overklighetskänslan när mamma berättade för mig att HIV ansetts som en bögsjukdom då den först upptäcktes. Då var jag nog i de övre tonåren och kanske lite godtrogen/ovetande? I vår bokcirkel finns flera som hade arbetat inom vården på 80-talet och som kunde bekräfta mycket av det Jonas skriver om. Dock är det egentligen inte sjukdomen i sig och reaktionerna på den som berörde mig så mycket med boken. Jag kan faktiskt förstå att människor reagerar underligt och panikartat på sjukdomar som är väldigt smittsamma och väldigt dödliga. Däremot var det ensamheten och utanförskapet i att ha en annan sexualitet än den normskapande massans som berörde mig i Torka aldrig tårar utan handskar. I bokcirkeln pratade vi också mycket om att homosexuella i dag nog har det lättare än på 80 - talet eftersom vårt samhälle i dag är öppnare för dem som är annorlunda. Ibland tror jag att det är så men långt ifrån alltid. Även om samhället i stort accepterar homosexualitet kan det vara nog så svårt om den egna familjen och släkten inte alls ser detta som något normalt. Vi har nog inte kommit så långt som vi tror.

Till sist var det intressant att se att vi i cirkeln hade ganska olika åsikter om boken. De som tyckte den var mindre bra och som inte riktigt kunde känna så där mycket för den menade att det var så för att de inte gillade Gardells språk. Det var för pratigt helt enkelt. Dock anser jag själv att det är Gardells lite pratiga språk som får mig att höra karaktärernas röster än mer och det är som att huvudpersonerna själva berättar sin historia för mig. Det i sin tur leder till att jag lever mig in ännu mer!