Ull av Hugh Howey

I Ull lever människorna i en enorm silo. Där har de varit bosatta i några hundra år eftersom all luft utanför är förgiftad och går man ut dör man skoningslöst inom några minuter. Inuti silon lever man efter strikta lagar och regler. Dessutom bor man på olika våningar och varje våning har sin speciella uppgift. Bryter man mot de striktaste reglerna, som handlar om att inte prata om utsidan eller varför alla nu lever i silon, kommer man att straffas med rengöring. Detta innebär att den som brutit mot lagen tvingas gå ut för att tvätta av de kameror som ständigt visar dystra bilder av den förstörda naturen utanför. De kan aldrig komma tillbaka in igen.

En dag är det silons sheriff som skickas ut och när en ny sheriff ska utses faller valet på Juliette. En kvinna som jobbar på mekaniska, ett av de lägre skikten. Inte alla håller med om valet och flertalet händelser leder till att det rörs om ordentligt i den vanligvis lugna silon. Kommer silons invånare att överleva eller kommer de oundvikligt att utplåna varandra?

Första tredjedelen av den här boken höll jag på att ge upp flera gånger. Det var fruktansvärt långdraget att följa borgmästarens vandring ner till Juliette och sedan upp igen. Sömnigt och tråkigt att gnaga sig fram till när farten ökar under den tid Juliette innehar posten som sheriff. Inte förrän hon själv blir anklagad och satt i fängelse hittar jag intresset för den här boken. Därefter är det en rätt spännande och intressant historia som rullas upp.

Tyvärr förstörs den lite av att saker och ting inte riktigt går ihop. Att människor skulle kunna leva instängda i en silo under jord utan den minsta gnutta solljus är ju bara orealistiskt. Att de sedan ska klara detta i flera hundra år är helt omöjligt. Och det är inte den enda detalj som Hugh Howey verkar ha valt att bortse från. Jag har svårt att förstå var människorna får sin mat ifrån trots att de har odlingar på flera våningar. Kött har de också viss tillgång till men det nämns inget om hur djuren lever eller vem som sköter dem. Jag funderar över hur maten skulle räcka till massor av människor som lever på mer än 130 våningar. De måste ju vara en del. Och vatten då? Om luften ute är så förgiftad borde ju vattnet också vara det? Senare i boken hittas också några barn som skulle ha levt ensamma nästan ända sedan de föddes. Hur de klarade sig ensamma som spädbarn finns ingen förklaring till. Nej, för mig faller den här boken på att den inte går ihop. När jag når sista sidan har jag fattat sympati för Juliette och jag tycker att några delar är riktigt bra. Trots att jag vet att detta är en planerad trilogi är jag rätt så mätt på den här silovärlden. Skulle jag ändå vilja läsa nästa bok skulle det enbart vara för att få reda på varför världen blev så förgiftad. Jag är dock tveksamt inställd till att Hugh Howey har möjligheten att förklara det på ett trovärdigt sätt.