Tidsresenärens hustru

Tidsresenärens hustru, som är skriven av Audrey Niffenegger, handlar om Clare och Henry. Boken handlar också om deras kärlek och liv. Clare träffar Henry första gången då hon är sex år men Henry träffar Clare först när han är 28 år. Lösningen på det lilla problemet är att Henry gör ofrivilliga resor i tiden. Oftast till förfluten tid. Henry är nämligen född med ett kromosomfel som skapar denna annorlunda egenskap.

Då jag började läsa boken tyckte jag att den verkade riktigt spännande och intressant. En ny historia som inte skrivits förut. Jag läste med spänning och fastnade gärna i boken långa stunder. Men ju längre jag kom i Clares och Henrys liv desto mer kändes det som att jag tappade intresset. Berodde det på att boken inte är spännande och intressant - nej. Berodde det på att boken inte är välskriven - nej. Så vad? Lite berodde det nog på att jag tröttnade på att samma sak hände gång på gång. Henry gör en ofrivillig resa - Clare är hemma och väntar och undrar var i tiden han kan befinna sig just nu. I första delen av boken är berättartekniken briljant eftersom Clares och Henrys historia berättas genom Henrys resor tillbaka till då Clare var en liten flicka. Både med Clare och med Henry som berättarröst. När de sedan är gifta och så att säga befinner sig i samma tid svalnar mitt intresse. En annan sak som störde mig var att Henry gång på gång möter sig själv då han färdas i tiden. Han tar hjälp av sig själv och han sover över hos sig själv. Genom böcker som Blixtsken (Dean R. Koontz) har jag lärt mig att det är en paradox att möta sig själv igenom en tidsresa. Det går helt enkelt inte. Antingen råkar man ut för något hemskt om detta skulle hända eller så slungas man helt enkelt tillbaka till sin egen tid. Men här möter Henry ständigt Henry. Det känns för paradoxalt för mig och jag känner att historien skulle blivit mycket intressantare om Henry inte bara fått kämpa för att hitta kläder, mat eller att undgå att hamna i problem utan även fått jobba med att undvika sig själv när han befinner sig i en annan tid än sin egen. Dessutom har jag lite svårt för Clare-karaktären. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med henne som stör mig. Lite självupptagen är det närmaste jag kommer svaret. Detta betyder dock inte att jag inte tycker att Tidsresenärens hustru var spännande eller läsvärd. Det är snarare så att berättelsen inte håller mig i ett järngrepp ända till slutet.