Legend

Robert Neville är ensam överlevande efter en pest som dödat alla andra människor, eller förvandlat dem till vampyrer. Det är hopplöst och ensamt och det enda han kan göra är att försöka döda så många vampyrer som möjligt och barrikadera sitt eget hus. På nattan hör han sina före detta grannar ropa efter honom att komma ut. På dagen är han så ensam som någon människa kan bli. Kan han göra något åt sin situation? Och finns det något annat levande någonstans där ute som kan göra honom sällskap?

Tyvärr hade jag sett filmen "I am Legend" med Will Smith innan jag läste boken och verkligen lidit med stackars Neville som ensam vandrade i staden. Även om filmen var Hollywoodiserad så fick de verkligen fram den där hemska känslan av hopplöshet och förtvivlan.

Just därför tyckte jag nog att boken var lite platt eftersom den riktiga hopplöshetskänslan inte riktigt kommer fram. Annars är boken lite lugnare och den lite töntiga biten med följeslagaren hunden är nästan borttagen. Men nu var det ju inte meningen att det här skulle bli en jämförelse mellan film/bok. Legends vampyrer är otäcka för att de nästan är något mellanting mellan zombier och vampyrer. De är dock smartare än zombier och har inte riktigt alla klassiska "vampyregenskaper". Jag gillar även att man får följa hur Neville försöker hitta rent biologiska lösningar till varför vampyrerna reagerar på t.ex. vitlök eller varför de inte kan vara ute i dagssljus. Det handlar inte om övernaturlighet utan det är bakterier eller livskrisen i förvandligen som är orsakerna bakom. Gillar jag bokens slut då som inte alls är detsamma som filmens? Efter lite eftertanke måste jag säga att, jaaa, det gör jag nog!