Skruven drogs inte åt

Sugar fick stå tillbaka en vecka eftersom jag kom fram i kön på mitt reserverade exemplar av Henry James När skruven dras åt. Den beskrivs som en klassisk spökhistoria och mästerlig skräck. Kanske är jag bara ett barn av min tid och tycker att de beskrivningarna är en aningens aning överdrivna. När skruven dras åt är ju ändå skriven på 1800-talet och att jämföra med dagens skräck är bara orättvist.

Boken handlar i alla fall om en ung guvernant (chock!) som får uppdraget att ta hand om två barn ute på en gård. Barnens farbror vill inte bli störd och guvernanten ska, tillsammans med resten av personalen, ta hand om barnen helt själv. Barnen visar sig vara två små ljuvliga varelser som gör allt för att behaga och aldrig hittar på något hyss. Man kan inte annat än älska dem! Dock ligger det något och gror under ytan och rätt snart dyker det upp övernaturliga hot mot barnen. Guvernanten känner ett starkt behov av att skydda barnen med vilken roll har dessa änglar själva i det hela?

Språket är självklart väldigt gammaldags men det brukar locka mig. I det här fallet är det så skrivet att allting måste läsas mellan raderna, inget sägs rakt ut. Man går runt och pratar i gåtor. För de som gillar att tolka böcker måste den här vara en gudagåva för den kan tolkas på vilket sätt man behagar, inte minst att barnen blivit sexuellt utnyttjade av den förra personalen. Själv hatar jag när man tolkar sönder böcker och rysar av obehag inför detta redan i förordet.

Barnen är faktiskt det som skrämmer mig mest. De är så onaturligt goda att det känns som det måste gömma sig en stor ondska under huden. De övernaturliga inslagen är så passiva att de inte skrämmer mig nämnbart tyvärr. Och ska man använda en bok för att diskutera kvinnors roll på den här tiden kan man använda bättre material. Jane Eyre till exempel. Då får man även med det klassiska "The mad women in the attic"-temat (måste ta tag i att läsa den boken appropå inget alls).