Styggelsen

Styggelsen alltså! Vilken bok! Jag tyckte mycket om Döden på en blek häst men den här fullkomligt älskar jag. Det är en sån bok som man inte vill lägga ifrån sig och när man måste göra det ropar den på en hela tiden. Här finns den skräck som skrämmer mig! Inga prasslande grenar eller misstolkade skuggor utan en flicka som går på vägen utanför en helt vanliga dag. Tuggandes på karameller, tills man upptäcker att det är hennes egna fingrar hon går och tuggar på. Det är det otäcka och vridna, som kan visa sig var som helst, när som helst, som skrämmer mig. Det finns massor av sånt i Styggelsen. Jag älskar det!

Handlingen då! Jag kan inte skriva om den utan att spoilera men ska ändå försöka hålla mig kortfattad om den biten. Boken utspelar sig först på 40-talet och huvudpersonen är Singa. En flicka som reser runt med sin far på marknaden där de låtsas vara andeskådare. Då är det bara skådespeleri men Singa är klärvojant i verkligheten. Hon upptäcks av fel människor. Människor som inte har några egentliga gränser men som ser möjligheten att utnyttja henne för sin egen vinnings skull. Singas öde är så fruktansvärt och bara det skapar rysningar som är svåra att bli av med.

Andra delen av boken handlar om Maja Grå som jag mötte för första gången i Döden på en blek häst. Jag gillar inte riktigt Majas personlighet här och tycker inte alls hon var så menlös i Döden på en blek häst men kanske har både hon och Amanda utvecklats? I vilket fall lever Maja i nutid och hon får den hämdlystna Singa på halsen. Det behövs väl inte påpekas att Maja också kan ha kontakt med de döda.

Vad kan jag säga? Den här boken kan bli det bästa jag läst i år och kan eventuellt bara knuffas ner från prispallen när jag får The Twelwe, fortsättningen på The Passage i min hand!