Tistelblomman

Maja Grå flyttar till Skottland med sin pojkvän, Jack. Jack har köpt ett gammalt hus ute i ödemarken som båda älskar vid första anblicken. Det är ett renoveringsobjekt men ingen hantverkare från bygden vill ta sig an huset på grund av någon gammal legend och vad som hänt i huset tidigare. Något byborna är väldigt ovilliga att prata om men Maja känner ändå av en närvaro i huset. Samtidigt vågar hon inte berätta för Jack att hon kan se saker som ingen annan ser och detta gör att de glider allt längre ifrån varandra. Maja är också lite som Bella i Twilight. "Jag är ovärdigt honom och det var väl det jag visste från början". Suck.

Jag måste säga att jag är grymt besviken på den här boken och på Amanda Hellberg. Jag gillar spökstämningen men det är väl nästan det enda jag inte stör mig på. Jag klarar inte av hur det tassas runt detta som hänt i huset halva boken igenom. Maja frågar dem Jack och hon hyr av men de vill inget säga. Maja frågar en gammal dam men hon vill inte prata om det. Maja frågar Jack men han vill skona henne eftersom hon varit med om så mycket. Och det är ju bara skrock. Till slut vill jag nästan skrika: "Men snälla, kan ingen bara TALA OM vad som har hänt!!". Jag orkar heller inte med när folk bara ska anta att andra människor gjort saker och sedan handla utifrån det utan att prata med personerna ifråga. Det gör mig galen och man vet alltid att det inte är på det vi som människan tror. Till sist: Maja är ett mähä. Det är skönt att hon är med så lite i Styggelsen för annars hade den boken inte varit årets bästa för mig.