Jellicoe Road av Melina Marchetta

Efter att ha läst hela Jellicoe Road måste jag skriva lite utförligare om vad jag inte gillar hos den. Tycker den är fruktansvärt överskattad det finns massor av mycket bättre ungdomslitteratur. Med det sagt varnar jag för att detta inlägg är en enda stor spoiler och ingen regelrätt recension.

Den handlar i alla fall om Taylor som är en skadad själ. Hennes mamma lämnade henne på en 7-eleven när hon var 11 år gammal. Därefter har Taylor bott på ett Internat och den enda person som står henne någorlunda nära är Hanna. Hanna väljer dock att hålla ett stort avstånd till Taylor vilket gör hålet i Taylor ännu större. Samtidigt börjar boken också med en bilolycka där två familjer till stor del utplånas och de som överlever ständigt brottas med såren från den dagen. Ett manus hemma hos Hanna berättar historien om dessa ungdomar. Hänger de ihop med hennes eget liv och hur ska Taylor kunna hitta sin mamma, för att inte tala om den pappa hon aldrig har träffat?

Först och främst är boken skriven på ett sätt där många små historier löper parallellt och genom varandra. Många saker pågår samtidigt vilket ger ett mycket förvirrande intryck nästan halva boken igenom. Språket som boken är skriven på är egendomligt och ibland stoppades läsningen upp av detta. Jag trodde att det var en översättningsmiss men de som läst boken på engelska säger att det är så boken är skriven.

Så har vi det där med kriget mellan skolan, Jellisarna och Kadetterna. Halva boken handlar om det här fast egentligen har det ingen större mening för sammanhanget som sådant. Det är mest dödligt tråkigt att läsa om möten hit och territorier dit. Och att det sedan var den första gruppen ungdomar som "hittade på" kriget (utan att man egentligen får någon direkt förklaring på hur det fick med alla andra på detta lilla tilltag) gör det hela sanslöst löjligt.

Eftersom två stora historier löper parallellt ska slutet inbjuda till en chock då man inser att dagens ungdomar och gårdagens gäng hör ihop som en liten familj. Njaa, det är rätt uppenbart faktiskt. Det skrivs ju redan ganska tidigt att Tate är med barn. Det enda jag funderade över var om Hanna var Tate eller Narnie.

Var det inte för att jag skulle läsa Jellicoe Road för bokcirkeln hade jag lagt bort den efter att jag fortfarande var uttråkad efter 150 sidor. Alla sa att det skulle bli bättre och efter 150 sidor hittade jag faktiskt något jag gillade och hade Melina Marchetta fokuserat mer på dessa delar hade boken helt klart varit läsvärd.

När Taylor börjar minnas sitt tidigare liv med sin mamma börjar jag faktiskt fokusera. Äntligen händer det något intressant och spännande. Tunneln, eldsvådan och räddningsaktionen får mig lite på nålar men tyvärr händer detta inte förrän i typ tredje kapitlet innan slutet. Men måste Taylor få astmaattacker hela tiden? Ännu en kvinnlig rollfigur i en ungdomsbok som andra måste ta hand om. Tur att hon har en stark karl vid sin sida också!