Stephen King x 3

Min första Stephen King bok läste jag när jag var tio år. Det var "Knackarna" och även om boken var lite för svår för mig just då fastnade jag i King-träsket. 20 år senare blir jag fortfarande alldeles överlycklig då Kingen släpper nytt, eller om jag hittar något halvgammalt som jag faktiskt inte läst. Många av hans böcker har jag nämligen läst både tre och fyra gånger. Stephen King skriver så "mycket" och så beskrivande att jag hittar något nytt varje gång jag läser om en bok. De flesta av Kingens böcker trängs just nu i min hylla. Jag läser honom helst på orginalspråk och blir helt lyrisk över Kings små finurligheter då han lite snabbt kan hänvisa till någon rollfigur eller händelse i en tidigare bok. Eller då han ibland hämtar tillbaka en hel karaktär som i "Mörka tornet"-serien. Om jag rakt upp och ner, utan att tänka efter, ska lista mina tre Stephen King -favoriter måste det bli dessa:

Desperation handlar om en "demon" som kallar sig Tak och som för att kunna bruka sin makt övertar människors kroppar. Dock är Tak en väldig belastning för kroppen som den intagit vilket gör att kroppen bryts ner, ibland sakta ibland snabbare, och Tak måste ständigt finna nya kärl. Detta gör han genom att ta tillfånga människor i den ödsliga nevadaöknen. Där hålls de sedan fångna i väntan på att användas. Hur ska människorna lyckas lura Tak och fly? Kan de lura honom? En riktigt pyskodelisk katt- och råttalek. Det finns även en tvillingbok till Desperation. Minns inte i skrivandets stund riktigt vad den heter och finner den inte heller. Dock har jag för mig att det var Nevada den hette.

Det. Här har en annan demon tagit formen av världens läskigaste clown. Beroende på vad man själv går och bär på för rädslor kan man möta demonen i lite olika former. En grupp ungdomar är de enda som kan stoppa monstrets framfart. 30 år senare inser de att monstret kommit tillbaka för att återigen äta och att det kommer att återkomma var 30:e år om de inte kan stoppa det för gott. Men kan de hålla ihop på samma vis som då de var unga och dessutom mana fram tillräckligt med fantasi för att lyckas döda monstret en gång för alla?

Filmen skrämde livet ur mig som tidig tonåring men är såklart ingenting i jämförelse med boken.

Varsel eller The shining som de flesta nog känner igen denna bok som. Tyvärr var filmen så dålig att Stephen King fick göra ett nytt försök med en längre variant i form av en tv-serie. Rent skrattretande är hur regissören till filmen tolkade sonen Danny´s låtsaskompis. Kunde de inte kommit på något bättre än ett böjt pekfinger. Annars är storyn att en f.d. alkoholiserad författare tar med sin familj till ett avlägset hotell för att vakta det över vintern. Sonen är synsk och anar oråd redan innan de reser. Hotellet har ett våldsamt förflutet och tar så sakteligen över den svage fadern. Den läskigaste scenen ur boken är helt klart när Danny leker ute i trädgården och träddjuren plötsligt får liv. De som menar att filmen är en av de bästa de sett borde verkligen göra en jämförelse med boken.