...och var den som fick intervjua Stephen King för nystartade ICON. Jag är verkligen ingen sucker för kändisar och blir inte särskilt imponerad av att träffa på någon på stan. Jag har heller ingen särskild längtan efter att träffa eller ens se kända personer live. Med undantaget Stephen King då (och KENT som är det absolut bästa rent musikaliskt enligt mig!!). Tänk att sitta med honom och prata böcker. Hans och andras. Kanske skulle jag bli totalt stum och tappa all engelska. Det är väl därför det känns så spännande att få läsa en intervju med honom. Det händer nästan aldrig.Intervjun ger en bild av en jordnära King som hoppar av glädje över böcker och litteratur. När det talas om vår svenske Ajvide hoppar King upp och lägger ner telefonen för att leta efter den egna upplagan av "Låt den rätte komma in". En bok som han inte ens vågat läsa eftersom han sett filmen och är rädd för att boken inte ska leva upp till det han sett på duken.
Mycket av informationen och frågorna går att läsa sig till i Att skriva och vi King-fans vet kanske redan det mesta om honom. Ändå är det riktigt spännande att få sitta ner med en tidning och se Stephen King kika ut från sidorna. Skrattar lite åt att Mons Kalentoft nämns som en författare som tagit in övernaturligheten i sin vanliga-deckare. Skräck för Svensson som inte kan lämna deckare-genren kanske? Att nämna Mons och Stephen på samma rad är ju nästan en hädelse. Finns det något tjatigare än Kalentofts vädertema liksom??
Stephen King älskar (som jag) The Passage men hatar Twilight-serien (inte riktigt som jag). Lite roligt att han är så kritisk mot den komersiella vampyren. True blood gillar han inte heller men där går våra åsikter isär för detta är en serie som yours truely följer lite småslaviskt! Blodigt djuriskt före romantisk tonårskärlek även om jag kommer trängas med fjortonåringarna när senaste Twilightfilmen hittar hit!
1 kommentar:
Jag ryckte också till när Kallentoft nämndes som ett exempel på den nya svenska skräckvågen. Irriterade mig på lite annat också, till exempel ingresstexten "varför är han så provocerande?". Det är väl ytterst få som provoceras av King nu för tiden? Skulle vara Harold Bloom, då.
Men på det stora hela: skitkul att läsa om King, som verkade precis så där jordnära och sympatisk som man bara v-e-t att han är när man läst några dussin "Dear Constant Reader"-förord. Faktum är att jag har - inte träffat honom, kanske, men befunnit mig i samma rum som honom, sträckt fram en bok och fått den signerad. Det var i Essex när King var i England för att marknadsföra Lisey's Story. Ett stort ögonblick i mitt liv.
Skicka en kommentar