The Seance av John Harwood

Lingonhjärta jämförde The Seance med Sarah Waters The little stranger. Något som fick mig intresserad av boken eftersom jag älskade The little stranger. Och nu förstår jag verkligen vad Lingonhjärta menade. Bägge böckerna drivs av en känsla. Här får vi inga skrämseleffekter eller regelrätta spöken som smyger runt i hörnen. Däremot finns en känsla av närvaro och att något är fel. En känsla och en närvaro som skrämmer mig i alla fall. Båda utspelar sig på viktoriansk, engelsk landsbyggd på 1800-talet. En favoritmiljö faktiskt!

Boken handlar om Constance som lever tillsammans med en mor i ständig sorg efter lillasyster Alma som dog alldeles för ung. Constance kan aldrig leva upp till sin döda systers minne och bestämmer sig för att ta med sin mor till en seans i förhoppningen att modern ska få kontakt med Alma och därefter kunna finna frid. Dock får händelserna en sorglig utveckling och Constances mor avlider. Fadern har sedan länge lämnat sin familj så Constance har bara en morbror att vända sig till.

Constance får dock veta att hon är avlägsen släkting till familjen Wraxford och att hon fått ärva Wraxford Hall. Wraxford Hall bär på en ruggig historia och flera familjemedlemmar har spårlöst försvunnit under årens lopp.

Det är så mycket i den här boken jag älskar. Karaktärerna, sättet vi får lära känna dem på och deras historia, det nu ganska förfallna och otäcka Wraxford Hall. Harwood får mig verkligen att känna för, eller hata, karaktärerna i The Seance. Väldigt snart ska jag ta mig an The Ghost Writer. Längtar!!