Ganska intressant att jag önskade mig en fortsättning på En sekund i taget som inte handlar om Hedvig. I båda uppföljarna får jag i princip mina böner hörda. I Spring så fort du kan är det Antes synvnkel som presenteras och i Som om jag vore fantastisk tar vi Ellas perspektiv. Även om Hedvig också finns med om än i bakgrunden.
Fokus ligger inte längre på att världen nästan är utdöd och att dessa tonåringar ska överleva i den. Både andra och tredje boken badar i tonårskänslor. Kärlek, kroppens uppvaknande, lycka, sorg, ensamhet, avundsjuka, osäkerhet. Ante har fullt upp med sin kropp och hur den reagerar på tjejer. Ella har fullt upp med att vara allmänt egoistisk samtidigt som hon försöker lära sig att bli bättre. I båda fallen blir jag oerhört trött på dem. Men jag är snart 35 och är för längesedan förbi tonårsfasen. Thank god! Men för någon som just nu befinner sig i tonåren och troligtvis genomlever alla dessa känslor är säkert böckerna superbra.
Det är bara svårt att tro på att det skulle gå så lätt för huvudpersonerna att glömma sina familjer, sina liv och bara anpassa sig till hur situationen är nu. De bara börjar mjölka kor eller slå in rutor i mataffärer utan eftertanke. Visst, man gör det man måste för att överleva liksom. Men ändå.
När jag läste första boken saknade jag inte zombierna. När jag kommer till sista sidan i Som om jag vore fantastisk längtar jag efter dem. För det mest spännande som händer i den här utdöda världen är att man måste leta efter bilnycklar i fickan på ett lik. Eller att en annan tonåring hotar en med en trasig flaska.
Så letar du efter en djupdykning i tonårskänslor. Här är böckerna för dig. Letar du däremot efter böcker som handlar om apokalypsen och livet efter densamme. Då kommer du nog att bli besviken tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar