Roman gör mig inte mörkrädd

Det som är positivt med alla dessa underbara bokbloggar är såklart alla tips man kan få på böcker man kanske hade missat annars. Det negativa är att man kan få lite för höga förväntningar på böckerna. Det kan vara det som hände mig när jag läste Anders Romans Mörkrädd. Det och kanske var det så att felet även var lite mitt eget då jag valde att lyssna på boken som ljudbok. Det var ljudboksversionen som fanns inne på biblioteket, jag skulle tillbringa mycket tid i bilen just då och jag har lovat mig själv att ge ljudböcker en chans. Därför blev det inte en pappersbok denna gång. Men jag tycker också att ljudböckerna gör det svårare att komma in i boken och det är väldigt lätta att glida i väg och börja tänka på något annat. Så kanske har Mörkrädd inte fått en ärlig chans av mig! För den verkade först väldigt lovande för en sådan som jag, en som jagar skrämselkickar!

Boken handlar om David som ger sig ut i mörkaste skogen för att med endast katten som sällskap försöka bota sin ohälsosamma rädsla för mörkret. Någonting hände när han var liten som gav honom en känsla av att något livsfarligt lurar i skuggorna. Något som bara väntar på att ta över honom. Till slut leder Davids rädsla till att han knappt kan leva ett normalt liv och sömn är inte att tänka på. Så han väljer att söka hjälp för sitt problem. Det är det sista steget i behandlingen där David ska tillbringa en tid ensam mitt ute i skogen, i mörkret. Jag väntade mig att bli väldigt skrämd av den här boken. Tyvärr blev jag aldrig det. Inte ens en enda liten kylig rysning. Det var lite för mycket klappa på skuggorna i vägen och prata högt med katten. Jag vet, Kingen har skämt bort mig! Nu kommer en liten spoilervarning!! Genom större delen av boken tolkade jag Davids rädsla för mörkret som att det var en mörk, ond del av honom själv som inte fick komma fram igen. David gör allt för att "inte bli svart". Slutet förstår jag mig inte på men det ska väl vara lite tvetydigt. Dock handlar hela boken mer om en person som slåss mot sina inre demoner och möjligtvis en andra personlighet än mot spöken och mörka gestalter. En person med stora psykiska problem alltså. Och hade jag läst boken med inställningen att den egentligen inte var övernaturlig hade jag nog gillat den. Som det var nu gjorde den mig faktiskt lite besviken. Visst var det lite läskigt när han mördar sin egen katt, den bästa vän han har. Men det var mer otäckt för att det var så våldsamt och att man relaterar till sina egna djur i den scenen. Slut på spoiler. Dock var boken ÄNDÅ såpass läsvärd att jag tänker ge Anders Roman en andra chans. Denna gång i vanligt pappersformat.