Vätten

Jo, litegrann läser jag faktiskt! Även om det tar både mer tid än vanligt och sedan ännu mer tid än vanligt att skriva om böckerna!

Vätten är Mikael Strömbergs debutroman. Boken börjar med att Peter som tillsammans med frun Karin och de två små barnen Moa och Alma beger sig ut på en för tidig hemfärd från Peters föräldrar som är bosatta i Norrland. Det blir en ganska skräckfylld hemfärd mitt i natten där både Karin och Peter dras med olycksbådande känslor. När de trots allt nästan är hemma i Stockholm påträffar de flera döda, sönderslitna djur som inte kan ha blivit påkörda av bilisterna. De råkar även köra på något själva och Peter får se något litet, människoliknande smita bort i natten. Stel av skräck som han är märkar han inte att bilens ena däck har blivit skadat utan familjen tar sig välbehållna hem. Nästa dag måste dock det trasiga däcket lagas och Peter lämnar in bilen på en verkstad. Detta är början på en rad olyckor som verkar följa Peter i hälarna. Och vad är det som gjorde så att däcket fick punktering? Något fick de med sig från skogen.

När jag började läsa Vätten blev jag först ganska besviken. Boken är så trevande i början så det är svårt att komma in i den. En ganska lång inledning innan handlingen verkligen drar igång. Jag hade även svårt att bortse från Strömbergs språkbruk som gör att boken blir lite mer svårtillgänglig än vad den borde vara. Dels satsradar han, överanvänder kommatecken och försöker få in så mycket innehåll som möjligt i en och samma mening. Dels gillar han att göra många meningar passiva, det vill säga att objektet görs om till subjekt såsom; Dörren öppnades av mannen, Boken lästes av författaren istället för Mannen öppnade dörren och Författaren läste boken. Som stilistiskt grepp är det säkert bra men vid överanvändning stör det mig bara. Kanske är det bara jag som inte gillar det sättet att skriva, hela tiden!

Lite längre in i boken tar det dock fart och Strömberg får till några riktigt otäcka händelser samtidigt som handlingen kommer igång allt mer. Vätten är en otäck liten figur samtidigt som Peter är så tafatt som någon som någonsin tampat med övernaturliga väsen någonsin kan bli. Tyvärr förstör det inte alls oväntade slutet en aning. Det är väl det som är det svåra med att skriva om övernaturliga väsen som det nästan inte går att slåss mot. Slutet kan inte bli för lyckligt och inte heller för olyckligt. Däremot måste man kanske inte göra precis som alla andra!
Dock är det spännande att Strömberg valde att skriva om något ur gammal folktro och inte de snart lite utskrivna ämnena vampyrer och zombies. Mer sånt!!

Som debutroman är Vätten läsvärd och man kan se fram emot några hårresande stunder. Speciellt jag som har en liten bebis hemma hade det jobbigt med vissa delar. Det ska bli intressant att se vad Strömberg kommer med som uppföljning på Vätten. Kanske har han landat mer i sitt språkbruk då.