I det förflutna av Kate Morton

Sist jag läste något av Kate Morton låg jag i sovrummet med en nästan ny bebis vid min sida samtidigt som augustiljuset strilade in bakom persiennerna. Vissa böcker är sammankopplade med känslor och ni kan ju gissa de känslor av lycka, förundran och lite chock som hör ihop med Den gömda trädgården för mig. Jag tyckte väldigt mycket om den boken och hoppades på att nästa Kate Morton skulle hålla måttet trots att alla de där ny-förälder-känslorna inte längre förstärkte upplevelsen.

Och det gjorde den, nästan. Alla Kate Mortons böcker verkar handla om hemliga familjeberättelser där nutiden blandas med dåtiden. Huvudpersonen ska/kommer att avslöja den stora/delar av hemligheten. Det är alltid lite tragiskt och någon har alltid gjort en hemsk uppoffring. Spännande och melankoliskt med en gnutta lycka såklart.

I det förflutna handlar om Edie som alltid haft en ganska ansträngd relation till sin mor. Dels för att mor och dotter är så väldigt olika dels för att modern är en ganska sluten och hemlighetsfull person. När modern en dag får ett konstigt brev är detta början till en resa in i det förflutna där Edie får lära känna en helt annan version av sin mor, tre mystiska damer och ett gammalt halvförfallet slott.

Det är som sagt en spännande berättelse men ändå kan nog läsaren känna sig lite snopen i slutet. Jag tycker inte att alla trådar riktigt knyts samman samtidigt som man lämnas med en känsla av: "Jaha, var det inte mer?!". Det är också ganska sorgligt att "boken i boken" The true story of the mud man inte är en riktig bok. Varför skriver Morton inte (färdigt) den också?