Det är en kärlekshistoria. Den får mig att känna mig så nykär som man nästan bara kan vara i tonåren utan för den sakens skull vara tuggummibubblig och sockersöt. För jag hatar romantisk chicklit. Ofta så fruktansvärt innehållslöst och platt. Men sådan är inte Eleanor & Park. Den här boken är äkta både i kärleken, i osäkerheten, i de naggade svarta kanter som är verkligheten. Boken handlar om kärlek. Samtidigt handlar den om hur otäcka människor kan vara och om hur totalt man kan bli lämnad av sina egna föräldrar. Föräldrar som man alltid ska kunna lite på och som alltid ska stötta upp en. Verkligheten ser tyvärr sällan ut just så.
Karaktärerna. De vecklas ut framför dig under läsningen och blir färgstarka och levande. Rowell ger dig huvudpersonernas känslor. Jag skrattar med Eleanor, gråter med Park, hatar, hoppas. Jag fnissar eller myser högt mitt i ett stycke. Jag är fångad ända fram till det bitterljuva slutet. Ett slut som är helt och fullt perfekt.
2 kommentarer:
Ja visst är den fin och bra!
Helt underbar! Den poppar fortfarande upp i mitt huvud någon vecka efter att jag har avslutat den!
Skicka en kommentar