fredag 31 december 2010

Krypande läskig


Offerrit är Johannes Källströms andra bok. Jag har inte läst den första boken utan såg fram emot att läsa tvåan. Nyare författare lockar alltid och speciellt om det utlovas lite övernaturliga händelser.

Offerrit handlar om en liten bruksort som håller på att gå under rent ekonomiskt. När fabriken läggs ner blir ortens kommunalråd, Svea, rent desperat. Hon sammankallar den lille grupp som anses vara de som har något att säga till om på orten. Det är en salig samling individer med allt från en kyrkoherde till en försupen handlare och rotaryordförande. När dessa individer slår sina kloka huvuden ihop kommer de på den otroliga idén att försöka få till ett samarbete med den person som slitit sig lös från bygden och blivit något stort. Denne man heter Oscar Vigelius och han har blivit riktigt känd som designer. Till allas stora lycka och förvåning tackar herr Vigelius ja till erbjudandet och tar dessutom med sig en storslagen plan över hur modehus och framtid ska skapas i det lilla samhället. Men Oscar Vigelius kommer inte ensam. Han har med sig ännu en person. Samtidigt som dessa två individer slår sig ner på orten börjar även underliga saker hända. Människor försvinner spårlöst under mystiska omständigheter och den trygga lilla orten är inte längre vad den varit. När den lokala polisen inser att detta är något de inte tidigare skådat kallas kriminalkomissarie Owe Tycho in. Ska han kunna stoppa händelseförloppet eller kommer han själv att bli en av de saknade?

Offerrit var verkligen en överraskning för mig. Under två dagar var jag fångad i berättelsen. Jag anser mig vara en ganska luttrad person som man inte skrämmer så lätt men vissa händelser i boken fick mig faktiskt att känna den där omtalade gåshuden. Jag gillar böcker som rör sig inom skräcktemat men som inte är klassiska på det viset att vi läst detsamma hundra gånger förut. Johannes Källströms berättelse känns nytänkande och han lyckas bygga upp känslorna och spänningarna i boken. I en skräckberättelse får man gärna känns sig lite jagad. Den känslan hittade jag i Offerrit.

Inga kommentarer: