Hungerspelen ger ett sug efter mer

Första delen i Hungerspelen av Suzanne Collins är utläst. Jag fick en smärre chock. Hungerspelen är en sådan bok som man ska läsa när man har mycket tid. För börjar man läsa vill man inte sluta. Man måste bara veta hur det går! Den andra delen i triologin är redan på väg hem till mig, as we speak. Så vad är det som gör Hungerspelen så bra och så läsvänlig?

Boken handlar om en grym dokusåpa där 24 deltagar, varje år, sätts ut i ett öde landskap. Deras enda uppgift är att själv överleva och att döda de andra deltagarna. Endast en kan stå som ensam vinnare. Deltagarna hejas på av tittarna, sponsorer, regimen och många andra aktörer. Den som vinner det hela och lyckas stå som ensam överlevande blir sedan rikt belönad.
Berättelsen är givetvis riktigt spännande då huvudpersonen inte bara slåss mot de andra deltagarna utan även mot naturen, törst och hunger och mutanter av olika de slag. Dessutom är detta en bok som handlar om något ganska nytt, som inte tusen andra skrivit om tidigare (även om den såklart påminner om Stephen Kings The running man). Sedan har jag själv upplevt att en bok som fastnar inte får ha för komplicerat språk. Med det menar jag inte att det ska vara ett dåligt språk men boken måste vara sådär lagom lättläst utan att för den delen förlora allt för mycket språkmässigt.

Jag är lite nervös för att den andra delen ska vara ett platt fall efter den första delen. Slutet, som varken var särskilt aha-igt eller oväntat, varnar för detta. Kanske är Hungerspelens första del en one hit wonder? Jag hoppas vekligen inte det och håller tummarna för att nästa del inte är allt för långt bort från min brevlåda.